Månadsarkiv: augusti 2011

DBGB

Standard

Enligt svensk tid så hade Kalles födelsedag redan börjat när vi gick tvärsöver gatan till DBGB för att äta middag. På DBGB är man bland annat kända för att laga lyxkorv. Vi beställde in just såna och blev ytterst nöjda.

Just precis när vår middag var klar kom Kalles kompis Johan och hans kompis Anders förbi och vi alla gick över gatan och fortsatte kvällen på Pulino’s. Hur trevligt som helst.

Nu ska vi sova och i morgon är det Kalles födelsedag i USA och då har vi en del spännande saker på schemat. Mer om det då.

I’m on top of the world

Standard

Ok, jag kommer aldrig mer att åka upp i Empire State Building. Top of the Rock var SÅ mycket bättre! Att ta sig igenom biljettkassa, säkerhetskontroll, gångar och hissar tog kanske 15 minuter. Hissen har ett glastak och ett belyst schakt som gör att man kan se rakt upp när man ursnabbt åker upp de 67 våningarna till toppen.

Trots att jag varit här i över en månad nu så hoppade jag bokstavligt talat jämfota av glädje när jag kom upp till toppen och såg utsikten. Vemodet som sedan kom över mig att det snart är slut, inte roligt.

Långsamt

Standard

Att säga att gårdagskvällen satt sina spår vore en underdrift. Det har också varit en väldigt varm dag så allt har gått i segt slow motion. Klockan var närmre tolv när vi började gå genom SoHo och Greenwich Village för att nå Meatpacking District och The High Line. 5 timmar senare nåddes målet och då var vi så trötta att det blev taxi hem.

Långsamt långsamt strosade vi genom The Village.

På skandinaviska restaurangen Smörgås Chef åt vi lunch.

Fika från Amy’s Bread fick följa med till The High Line.

The High Line för tredje och sista gången i sommar. Nu med en tydlig sensommarkänsla.

Hemma somnade jag ett par timmar och vaknade sen av en enorm skräll. Sen kunde vi sitta i fönstret och beskåda det största och mest intensiva storm/regn/åsk- och blixtoväder vi någonsin varit med om. Regnet blåste runt som om det vore rökmoln, träden såg ut att gå av på mitten, blixtarna slog ner överallt hela tiden och åskmullret var öronbedövade och skakade hela huset.

Glada att vara inomhus och fortfarande sega beställde vi hem mexikansk mat och kollade på knäpp amerikansk tv hela kvällen. Det är också en fredag i New York.

Skrattkramp

Standard

Kvällen vi hade igår. Världsklass. Allt spelade oss i händerna och allt vi rörde vid blev till guld. För så är det i New York.

Vi åt middag i The Village, på Minetta Tavern, ännu en av krögaren Keith McNallys topprestauranger. Vi åt kött och det var så gott att vi aldrig mer kan äta lunch på Jensens Böfhus på Sveavägen. Vi avslutade med chokladpraliner från Jaques Torres och en choklad- och marängtårta som lämnade oss stumma. Lätt topp fem bästa middagen jag någonsin ätit och förmodligen det bästa köttet.

Efter middagen tog vi en liten avstickare och tittade på den ständigt blixtrande himlen från Washington Square Park. Vi väntade på att ett ordentligt regnväder skulle bryta ut, men det kom aldrig.

Ett par meter bort från Minetta ligger Comedy Cellar där vi bokat biljetter för kvällen. Vi var lite nervösa att vi kanske inte skulle fatta eller att det inte skulle vara vår humor, eller att det i någon beståndsdel skulle påminna om svensk stand up. Men från det att presentatören hade sagt hej tills vi lämnade lokalen så gapskrattade vi så att kinderna låste sig i ögonhöjd. Det var så sjukt bra och så sjukt roligt. Home run.

Vi fortsatte till hypade Employees Only, men insåg efter en drink att det stället var överskattat, så vi traskade hem till Bowery istället och avslutade kvällen på Pulino’s, som vid det här laget har blivit en storfavorit.

Här är alla bilder jag tog igår:

Dårskaper i Brooklyn…

Standard

….är titeln på en bok av Paul Auster, som bor just i Brooklyn Heights. Vi nådde väldigt låga nivåer av dårskap där idag, förutom glassen vi åt kanske, som var av sinnesgalna proportioner.

Vi gick över bron.

Vi åt en glass.

Vi somnade i parken. Vi åkte hem. Helt ogalet. Men skönt.

Frukost för vinnare

Standard

New Yorks äldsta Deli var målet för dagens frukost. Katz ‘s på Lower East Side är mest kända för sina pastramismörgåsar och för den här klassiska filmscenen med Meg Ryan.

Det här kan se äckligt ut för ett otränat öga, men det ska jag säga er att det var det inte. Korven alltså, korven.

Middag med Cagans

Standard

Ikväll fick jag äntligen till en middagsdejt med familjen Cagan som jag bodde och jobbade hos under ett års tid för 11 år sen. Det är så roligt att träffa dem varje gång jag är i stan nu. Tjejerna, som då var 10 och 13 är nu vuxna. Allie jobbar med ungefär samma sak som jag gör, fast på Manhattan och för amerikanska tv-kanaler och Rebecca är mitt i sina collegestudier i Buffalo.

Jag kanske inte alltid insåg det när jag levde med dem, men det här är en skön familj med en underfundig humor och en otrolig sammahållning. Jag blev på oerhört gott humör av att träffa dem.


Det roliga, som jag glömmer varje gång innan jag träffar dem, är det här är en miniminifamilj. Jag är minst 30 centimeter längre än dem allihop. På fotot står jag på gatan och de på trottoaren, plus att jag nästan sitter på huk.

Vi åt middag på 5 Points, en restaurang som ligger bara runt hörnet från mitt hus,det var en väldigt bra restaurang med otroligt god mat som jag hoppas hinna återvända till.

Hål i himlen

Standard

Ibland har jag funderat på varför den här stan inte bara ramlar ihop som ett korthus. Tunnelbanan är så grund, husen så höga och sättet som allt skakar på ibland får en att tro att nu händer det, nu rasar hela skiten.

Idag gick vi förbi ett stort hål i gatan, som underbygger min tes.