Tag Archives: Hamburgare

Burger Joint

Standard

Det mest omtalade Burger Joint ligger inne i lobbyn på hotellet Le Parker Meridien i Midtown. Bakom röda tunga skynken ligger ett litet hamburgerhak som ska sälja gudomliga hamburgare. Jag var där häromdagen, men i kön som ringlade sig utanför skynkena stod minst hundra personer. Jag sa ”Hell no!” högt till mig själv och gick därifrån.

Tur då att de också har ett location till. Nämligen i The Village, på west 8th street. Här var det inte en människa framför mig i kön och jag fick ett helt bås för mig själv.

joint1

joint2

joint3

Och ja, hamburgaren var verkligen god. Men. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men jag är så trött på burgare nu. Har nog ätit en om dagen den senaste veckan. Är lite besviken att jag inte hann med Shake Shack, men bara tanken på en hamburgare idag får det att vända sig i magen på mig. Så kan det gå.

Annonser

Bareburger

Standard

Igår var jag på bio på The Angelika på Houston och hade siktet på en Five Guys burger innan. Men sen jag var här senast så hade den restaurangen bommat igen (inte den första favoriten som jag upptäckt försvunnit sen jag var här sist). Jag kom på att Bareburger ligger precis i närheten, jag har hört mycket om det men aldrig varit där.

20131227-073828.jpg

20131227-073839.jpg
Bareburgers usp är att deras burgare är helt ekologiska.

20131227-073816.jpg

Jag valde sliders. Varför ingen av Stockholm hipsterhypade burgarställen satsat på sliders är för mig en gåta. Det var väldigt gott, även om brödet, en briochevariant, var något torrt.

Inget fuss på Corner Bistro

Standard

Jag bor visserligen i Meatpacking, men bara några minuters promenad härifrån välkomnas man av West Villages lummiga gator. I hörnet av Jane och West 4th ligger Corner Bistro, som enligt många serverar stans bästa burgare.

På Corner Bistro möter ingen värdinna mig i dörren, inte heller någon meny delas ut. Den äldre herren i baren, med en penna bakom örat, möter min blick och nickar åt mig att sätta mig vid ett bord, vilket som, det är tidig lunch, frukost för mig, och de flesta borden står tomma. Han pekar sedan mot en liten tavla som hänger vid baren.

På tavlan kan jag läsa (knappt, jag lever utan glasögon på semestern och är i stort sett legally blind) att det finns en handfull saker att välja på, allt burgare av olika slag, och jag slår till på en Bistro Burger för 8 dollar.

I väntan på min beställning iakttar jag männen bakom baren, de verkar mitt inne i en diskussion med några stammisar om Tiger Woods golfspel. Jag slås av tanken att, trots all uppmärksamhet i diverse gudieböcker så är det här stället i all sin oputsade charm bara något så otypiskt som ett typiskt 3-dollarsölhak mitt i West Village.

Burgaren kommer in på en vit liten plasttallrik, tillbehören vid sidan om, de får jag lägga på själv. Men det är bara att kapitulera inför denna saftiga köttbit med ost och bacon. Där och då lovar man sig själv att aldrig mer äta en BigMac, för det är liksom inte värdigt. Det är så här hamburgare var menat att smaka.

Jag sitter kvar ett tag, låtsas läsa lite i min bok, men sitter mest och tjuvlyssnar på personalen och på andra gäster. Snart kommer det ett svenskt par in på restaurangen och slår sig ner vid bordet bredvid mitt. Då lägger jag ner min svenska bok i väskan och ber om notan. Jag vill inte att något ska bryta förtrollningen av att jag bara är en New Yorker som poppat in på haket på hörnan, för vad som förmodligen är stans bästa burgare.

Such a beautiful disease

Standard

Idag hade jag planer på att göra en utflykt upstate, men när jag vaknade i morse så insåg jag att jag inte hade det minsta lust att lämna stan.

Så jag ägnade förmiddagen åt att läsa en bok från pärm till pärm på terrassen. Sen trotsade jag värmen och dagens sinnessjuka luftfuktighet och gav mig ut på en långpromenad längs med vattnet norrut. Hela tre sommarprat hann jag lyssna på.

Efter en eftermiddagsnap och en dusch har jag strosat runt i The Village ikväll och ätit en svingod burgare på Five Guys, bästa i stada. Nu har jag parkerat mig i den enorma dubbelsängen framför tv:n med varenda tänkbar kanal som finns och väntar in säsongspremiären av Breaking Bad.

Gudars skymning vad jag älskar att bara vara i den här stan!

Den som väntar på nåt gott..

Standard

På McDonalds har man ett motto gällande köer som lyder: ”Two deep is too deep.” Alltså om det står fler än två i kö så är det för många, då måste man jobba på snabbare. Det här mottot har alltså INTE Shake Shack. Men erkänn att man blir lite nyfiken på hur goda hamburgarna kan vara som man ställer sig i en sån här kö för att få äta?

Det var alltså ljust när jag ställde mig i kön och hann bli mörkt innan jag kom fram. Här betyder det visserligen inte så mycket eftersom det mörknar oerhört snabbt. Men jag stod i kön i en dryg timme innan jag fick beställa och väntade sen ungefär en kvart på maten.  Så. Var det värt det?

Jag måste säga att stripsen här var de bästa hittills, i alla fall i krispighet, kanske inte i smak. Hamburgaren var väldigt saftig och god, men den hade inte lika bra smaker som den jag åt på Five Guys. Jordgubbshaken var gjord från scratch och smakade väldigt bra.

Kommer jag att köa i en timme nån mer gång för att få äta Shake Shacks burgare? Förmodligen. Kanske redan nästa vecka.