Det har blivit dags för mig att slå hål på mitt luftslott och lämna betongdjungeln. Jag hade enormt höga förväntningar på den här resan, men New York har levererat så mycket mer än jag kunde hoppats. Varje dag har varit lyckad, allt har gått min väg och jag har älskat varje stund.
Bloggen får stanna här i New York tycker jag. Tack alla ni som följt, läst, kommenterat och länkat, ni har adderat ännu ett glädjeämne till min resa.
Puss & Kram
Emma
Städa, packa, andas, frukost på 7A, manikyr och pedikyr, lämna nycklarna till grannen, andas, taxi, flygplan, Stockholm. Andas.
Böcker är ju det sista jag behöver köpa till min redan ansträngda packning. Men det är svårt att låta bli på Strand. En bokaffär som överlevt de stora kedjorna och säkert kommer att göra det länge till. På East 12th och Broadway hittar man denna pärla.
Men en infektion i kroppen och nedstämdhet över att det snart är slut är det bara ren och skär vilja som håller igång mig. Vilja och amerikanskt receptfritt knark.
Fast besluten att inte sova bort mina sista timmar gick jag upp klockan sju i morse och gick en fem timmar lång promenad längs med vattnet runt hela södra Manhattan.
Wallstreet sedd från vattnet vid East River. Med en symbolisk domedagsrök.
Att följa vattnet, speciellt från Battery Park och längs Manhattans västra sida är något jag rekommenderar å det varmaste. Parken som följer Hudson River hela vägen upp till Manhattan tar slut är väldigt fin och varierad. Lägg till havsdoften, Frihetsgudinnan och skyskraporna på både New York-sidan och New Jersey-sidan så är upplevelsen komplett.
Från och med i morgon bor jag inte längre i denna korsning. Det är så sorgligt att man vill gråta. Att jag fått möjligheten att bo här i fem sagolika veckor har gjort mig väldigt lycklig.
Men knappt två dygn kvar på min vistelse har halsen tjockat ihop sig i en ordentlig infektion och sällskapat sig med en släng av feber och tröttma. Men det är inget som ett besök på ett amerikanskt apotek inte kan råda bot på. Älska amerikanska apotek!
I förra veckan såg vi Calvin Klein och hans unga pojkvän i West Village. Idag hamnade jag bakom Sex and the City-designern Patricia Fields, som har sin butik här på Bowery. Hon var ute och rastade sina hundar.
När skalvet inträffade satt vi i en taxi på väg att lämna Kalle vid busshållsplatsen. Vi märkte inte nåt förutom att det var trafikstockning, men what else in new?
När Kalle åkt och jag promenerade tillbaka genom Midtown så märktes tydligt att något hänt. Folk stod i mängder på gatorna, många höga byggnader hade evakuerats, ambulanser och poliser överallt och alla hade en mobiltelefon vid örat. Jag förstod på snacket vad som hänt. Vi märkte som sagt ingenting, men vi var på marknivå och det skakar och bullrar här för jämnan så det är inte så lätt att veta vad som är vad.
Det var visserligen det starkaste skalvet på östkusten på nästan hundra år, men jänkarna drar ju gärna på liiiite mer än vad det kanske finns fog för i såna här sammanhang.
För två veckor sen så var jag ganska säker på att jag skulle vara rätt nöjd när det väl var dags att åka hem. Jag kände att jag gjort allt jag ville och att det nog inte skulle bli så jobbigt som jag kanske trott att lämna New York.
Jag hade fel Jag har ändrat mig. Jag är inte färdig, inte på långa vägar. Det ska inte alls bli skönt att komma hem. Jag vill bara vara här och vara här hela tiden. Kan jag inte bara får stanna i min lilla låtsasbubbla av lathet och New York-glam? Kan jag inte bara få det?
Nu har jag vinkat hejdå till Kalle, som med spelat högmod tror att han har kommit på ett sätt att lura systemet så att han blir uppgraderad till businessklass även på hemresan. Vi får väl se hur det blir med den saken.
Den här veckan har gått fortare än de andra känns det som, men gud vad roligt vi har haft! Vi har varvat lugna eftermiddagar på gräset i parken med skrattbullriga middagar och nästan dött av all god mat vi ätit. Precis så som vi tänkt.
Efter frukost på Le Pain Quitidien, en förmiddag av shopping och lunch på Habana så traskade vi över bron till Williamsburg.
Där gjorde vi mest ingenting. Vid vattnet satt vi på en bänk i en timme och jag lät vemodet svepa över mig när det prasslade i asplöven över oss och eftermiddagssolen glittrade över East river och Manhattan. Det var definitivt sensommar i luften.
Sen hittade vi en mysig innergård där vi drack en öl. Eller kanske två.
Vi gick vidare längs Bedford Avenue till Five Leavs, som är skådespelaren Heath Ledgers idé och koncept. Dessvärre fick han aldrig leva länge nog att se den bli verklighet. Vilket är synd för det är en väldigt charmig liten kvarterskrog med utmärkt mat på ett lagom avstånd från bullret på Manhattan.
Shepherds pie med lamm. Jorå.
Det var tydligt att vi lämnat New York och kommit till USA när vi åkt från Manhattan till Citi Fields i Queens för att gå på baseball. Patriotismen gör sig sällan mer påmind än på såna här events. Men shit vad det är mäktigt och pampigt att vara med om ändå, även om man ibland sitter och gapar av kulturkrockarna som uppstår.
Men jag som är en sån sucker för den amerikanska nationalsången fick såklart både gåshud och tårar när Star spangled banner ljöd över arenan.
Mets har lämnat sin gamla arena Shea Stadium för den nybyggda Citi Fields. En respektingivande och imponerande arena.
Motståndet Milwaukee Brewers visade sig vara för svåra för The Mets, i likhet med alla andra motståndare den här säsongen. Men det gjorde inte så mycket, vi fick se några homeruns och hade sjukt kul där på läktaren ändå.
Tror ni att födelsedagspojken var nöjd när han lyckades fånga en Mets-tröja som kastades upp på läktaren?
Med New York Water Taxi kan man åka båt hela vägen från Pier 17 vid Brooklyn Bridge till Citi Fields i Flushing Queens i samband med Mets matchdagar. Det gjorde vi ju såklart.
La Guardia airport med Manhattan i bakgrunden. Mäktigt att från båten se planen lyfta och landa på väldigt nära håll.
Emmas New York 