Jag bor visserligen i Meatpacking, men bara några minuters promenad härifrån välkomnas man av West Villages lummiga gator. I hörnet av Jane och West 4th ligger Corner Bistro, som enligt många serverar stans bästa burgare.

På Corner Bistro möter ingen värdinna mig i dörren, inte heller någon meny delas ut. Den äldre herren i baren, med en penna bakom örat, möter min blick och nickar åt mig att sätta mig vid ett bord, vilket som, det är tidig lunch, frukost för mig, och de flesta borden står tomma. Han pekar sedan mot en liten tavla som hänger vid baren.

På tavlan kan jag läsa (knappt, jag lever utan glasögon på semestern och är i stort sett legally blind) att det finns en handfull saker att välja på, allt burgare av olika slag, och jag slår till på en Bistro Burger för 8 dollar.

I väntan på min beställning iakttar jag männen bakom baren, de verkar mitt inne i en diskussion med några stammisar om Tiger Woods golfspel. Jag slås av tanken att, trots all uppmärksamhet i diverse gudieböcker så är det här stället i all sin oputsade charm bara något så otypiskt som ett typiskt 3-dollarsölhak mitt i West Village.

Burgaren kommer in på en vit liten plasttallrik, tillbehören vid sidan om, de får jag lägga på själv. Men det är bara att kapitulera inför denna saftiga köttbit med ost och bacon. Där och då lovar man sig själv att aldrig mer äta en BigMac, för det är liksom inte värdigt. Det är så här hamburgare var menat att smaka.

Jag sitter kvar ett tag, låtsas läsa lite i min bok, men sitter mest och tjuvlyssnar på personalen och på andra gäster. Snart kommer det ett svenskt par in på restaurangen och slår sig ner vid bordet bredvid mitt. Då lägger jag ner min svenska bok i väskan och ber om notan. Jag vill inte att något ska bryta förtrollningen av att jag bara är en New Yorker som poppat in på haket på hörnan, för vad som förmodligen är stans bästa burgare.