Tack för den här gången New York, vi ses snart igen. Nästa gång får det bestämt vara vår eller höst. Det längtar jag efter.

Medan ni fortfarande ligger kvar i era sängar och snusar och drömmer om Tomten, sätter jag mig på ett plan till New York. Det är alldeles för länge sen sist. Ett och ett halvt år faktiskt. Men nu tänkte jag maxa en vecka med julmys, shopping och en ordentligt refill på den där känslan av tyngdlöshet som jag bara får i New York. Och så tänkte jag ju äta förstås. Herregud vad jag ska äta. Oklart vad det kommer att göra med känslan av tyngdlöshet dock….

Nä, det var inga problem att få fyra veckor att gå genom att planlöst flanera runt i New York i år heller. Och att lämna stan är ju, sen gammalt, aldrig enkelt.

Förra sommarens hemfärdsdag var en komplett disaster som slutade med att jag satt storgråtandes på flygbussen och inte förrän planet lämnat amerikansk mark kunde jag torka mina tårar.

I år tänker jag inte kosta på mig att vara sentimental, jag tänker inte ens spela den där jäkla REM-dängan som jag brukar plåga mig med varje gång det är dags. Jag är så himla lycklig och privilegierad som kan och får lov att komma hit och leka så ofta och så länge som jag fått. Som jag ser det så får jag på många sätt plocka russinen ur kakan och får uppleva det bästa av två världar. New York finns alltid här, redo att välkomna mig tillbaka, oftast snarare än jag kunnat föreställa mig.

Dessutom åker jag i år hem till helt andra förutsättningar än förra sommaren, och en höst i Stockholm som jag verkligen ser fram emot.

Finns drömmen om ett liv i New York kvar? Absolut! Men när och under vilka omständigheter det kommer att ske får framtiden visa.

Tack för att ni hängde med mig i bloggen i sommar. På återseende!

XOXO

Väskorna är packade och lägenheten städad. En sista tur upp till terrassen för att säga hejdå till världens bästa stad i alla väderstreck.

…..the best that you can do is fall in love…

Vill inte gå och lägga mig. Vill inte somna. Vill bara sitta och titta på månen och på staden, så länge och så intensivt att bilden etsar sig fast på min näthinna och aldrig ersätts av något annat.

På Schillers på Rivington på Lower East Side åt jag min första måltid 2012, det finns något symboliskt över det.

Efter 22 dagar var det äntligen dags att äta pommes, och om man ska äta dem nånstans så är det här. När man väl sitter och äter en riktigt god köttbit, pommes och bearnaise så undrar man varför man någonsin äter något annat någonsin. Så .Himla. Gott.

Frida fyllde år och fick ett tomtebloss i sin tårta.

Efter den tryckande hetta och disighet som legat över stan de senaste veckorna, och sedan ovädret som drog in, hade idag Manhattan återhämtat sig och bjöd på en ganska ovanlig klarblå himmel med några enstaka tussmoln och torra sköna 28 grader och sol.

En dag där det var svårt att slita blicken från skyn.

Och tack vare att jag gick med blicken mot skyn så fick vi se de här budskapen som skrevs bland molnen, bara ett ögonblick var de där innan de suddades ut igen. Fråga mig inte hur det gick till. Vi lyckades inte heller fatta hela budskapet men nöjde oss med det här.