När man går upp klockan 4 på morgonen, och sen förlänger dagen med 6 timmar pga byte av tidszon, ja då har man helt plötsligt varit med om sitt livs längsta julafton. Men lyssna här barn, lång är inte alltid bra. Inte när det är flyg inblandat i alla fall.

Jag flög via Wien och det var väl så här i efterhand ingen toppenidé. Till Wien gick det galant, de spelade Mozart i högtalarna och jag kände mig pigg, exalterad och lycklig. Men det skulle Austrian air snart ta ur mig.

Jag hade 1,5 timme att byta plan och det var lugna gatan. Tills jag 30 minuter innan flyget till New York ska lyfta inser att det finns massa nya regler som Homeland Security instiftat som jag inte fattat och som ingen informerat mig om. Dels måste alla pass som ska till USA registreras på flygplatsen och dels så är sedan några veckor tillbaka inte hemmaprintade boardingpass längre kosher. Så när jag väl fattat det här fick jag ställa mig i en ny kö och den var låååång då det inte bara var jag som var trögtänkt och flygplatsen i Wien visade sig vara ineffektivitetens högborg.

10 timmar senare landade vi på JFK. Att landa där på julafton, inte heller en genial idé. Kön till passkontrollen tog drygt en timme och mina ambitioner om att åka snåltunnelbana in till Manhattan grusades efter ungefär 45 minuter då mitt tålamod för den här resan var slut.

Istället hoppade jag in i en taxi och satte igång en superhärlig konversation med den Marockanske chauffören och kände hur livet rann tillbaka i mig i takt med att skyskraporna tornade upp sig i fjärran.

Hungrig och trött kom jag så till slut fram till min destination. Tänkte berätta mer i morgon om hur jag bor den här gången.

Det är ju i alla fall julafton trots allt så jag bestämde mig för att något annat än en riktig restaurang var out of question. En steak frites och två glas rött på Schillers senare är jag beredd att lägga den här julaftonen till historieböckerna.

I morgon tar jag mig an Manhattan i dagsljus igen. Better hurry up, tomorrow’s Christmas day!