Här satt jag och göttade mig några gånger förra sommaren, inte helt sällan med fika från Amy’s Bread från Chelsea Market. Vad jag inte visste då var att jag den här sommaren kommer att bo i denna korsning under 4 veckor. Jepp, huset jag ska bo i ligger precis utmed The Highline. Ser fram emot att snöra på löpardojjorna och springa längs ett folktomt Highline kl 7 på morgonen.
Om 3 veckor är jag där.
I jakt på en löprunda utan trafik tog jag expresståget upp till 72:e gatan på Upper West Side, sprang ut till West Highway och Riverside park och sprang ostört utan en gata att korsa i 5 kilometer upp till Harlem och 125:e gatan. Där vände jag inåt och nedåt och tog mig ner till Central Park och 110:e gatan via Morningside Park. Sen återigen ostört springande ner genom Central Park, längs med sjön och ned till Columbus Circle på 59:e gatan där jag strechade vid statyn, köpte en smoothie och tog tunnelbanan hem igen.
Trots att det är trixigt ibland så älskar jag att springa här. Trafikpoliserna frågar dig hur lång du sprungit och hejjar, en kille stoppade mig i Harlem och undrade om jag behövde en personlig tränare för han var en sån, motionärerna du möter hälsar på dig med ett: ”Good morning beautiful”, och det har sannerligen aldrig hänt runt Årstaviken.
Tack vare regnet igår och i natt var det en helt annan luft att andas i morse. Detta tillfälle fick inte passera mig förbi så jag snörade på mig skorna och gav mig ut på en runda.
Lika härligt som det är att springa längs vattnet på båda sidor av ön, lika snårigt är det att försöka manövrera sig genom stadens gator för att ta sig till kuststräckorna. Speciellt knivigt, som ni ser på bilden, var det att ta sig från västa sidan över till östra via området nere vid World Trade Center och Financial district, då jag mötte enorma lämmeltåg med kostymnissar på väg till jobbet. Nästa runda får nog föregås av en tunnebanetur upp till Central Park.
När jag sprang söderut längs västra stranden fick jag spela hjälte då jag i farten lyckades fånga en tennisboll med enhandslyra och hindrade den, till spelarnas glädje, från att hamna i Hudson River.
Ännu en morgon i mitt NYC-liv. Behöver jag påpeka att jag fortfarande gillar det?
Nog för att man går flera mil om dagen här, men idag kom jag äntligen ut på min första riktiga löprunda. Jag har ju vaknat av mig själv mellan sex och sju varje morgon, jag tror att jag måste ut och svira lite längre på kvällarna. Det kändes som det var evigheter sen jag sprang även om det faktiskt bara var en vecka sen hemma senast. 9.65 km blev det, på 56 minuter, vilket känns helt ok med tanke på 25 graders värme och en miljard rödljus.
Jag sprang längs Houston ut till västra stranden, sen följde jag parken längs vattnet förbi Chelsea Piers upp till 23:e gatan och sen tillbaka till Park Avenue och sen ner till mej igen. Benen var otroligt lätta och när man adderar kicken av att springa med lätta ben och att få springa på Manhattan så är det så att man nästan vill buteljera sina lyckokänslor och spara till hösten eller kanske sälja dem dyrt på Blocket.
(Haha, kolla in tanten som stretchar bakom mig)
Om det inte framgår på bloggen så har jag det väldigt väldigt bra här. Jag kan inte förstå att jag bara varit här i knappt 5 dagar, det känns som att jag hunnit med massor, utan att känna mig det minsta stressad. Idag trillar min lillasyster in och stannar en dryg vecka. Jag ser så mycket fram emot att visa henne stan.
Emmas New York 