Tycker ni att det är dålig uppdatering här nu så är det en korrekt iakttagelse. Men håll ut mina vänner. Om mindre än 11 dagar är det jag som struttar omkring i för höga klackar med Manhattan under fötterna igen. Med en islatte i ena handen och den andra invinkandes en taxi lovar jag att ge er dagliga rapporter från New York. Vilket ju faktiskt är roligare att göra på plats än från Stockholm.
Veckorna springer förbi, nedräkningen till den här sommarens New York-resa liknar inte på något sätt den jag hade förra året. Då räknade jag nästan minuterna från mars månad, ägnade timmar varje kväll åt research och kunde knappt njuta av något fram tills jag fick åka. Nu händer massor av roliga saker hela tiden och har det så himla bra i Stockholm, men då och då slår det mig att jag ju faktiskt om bara en månad får åka tillbaka och leka i flera veckor.
Blir lite stressad och tänker att jag borde börja boka bord, kolla upp, stämma av, boka in. Men sen inser jag att det ju bara är det här jag längtar efter. Att få strosa runt på lummiga down town-avenyer utan någon som helst agenda. Gah, nu kom det nog bestämt lite fjärilar i magen ändå.
Kommentar överflödig. I morgonbitti åker jag! Herregud.
Jag ska skriva, läsa, springa över broarna, dricka breakfast mimosas, leva mitt liv som i en film, sjunga med, handla snittblommor, vara modig, cykla längs Hudson River, prata med främlingar, göra nya bekantskaper och återupptäcka gamla, vara klyschig, dansa, sitta på brandtrappan i skymningen och se Empire State Building tända sina lampor, slösa, göra och säga banala saker, skratta, äta cinnamon raisin bagels med för mycket cream cheese, springa på världskändisar i snabbköpet, pruta på fula saker jag har råd med, vara dumdristig, överdriva min amerikanska accent, titta på folk, låta mig bli tittad på, skrika ”I’m the king of the world” från fören på Staten Island-färjan, beställa hem mat mitt i natten, säga ja utan att ha förstått frågan och låta mig svepas med utan tanke på konsekvenser.
Ok, det här är sjukt cheesy men jag brukar lyssna på den här låten när jag sitter på flygbussen från flygplatsen in till Manhattan. Det brukar framkalla både tårar och gåshud. Ja, jag sa ju att det var ostigt.
Simon and Garfunkel kan i princip sjunga vad som helst och jag går in i total New York-nostalgi, deras Live in Central Park-platta var mitt soundtrack när jag bodde där. En take away-kaffe, virvlande löv, en klarblå himmel och krispig höstluft. Det är vad jag tänker på när jag hör den här låten.
Dagens musikunderhållning står Paloma Faith för. Hennes kärlek har bedragit henne, but who can blame him?
Nedräkningen är på sin slutspurt och jag tänkte bjussa på några av mina bästa New York-låtar. Ryan Adams är först ut med en musikvideo som spelades in bara dagar före elfte september 2001.
Jag är övertaggad. Jag vet det. Tänk när ni var små och skulle åka till Liseberg. Ungefär så fast upphöjt till tusen. På sätt och vis så är New York för mig ett enda stort nöjesfält. Nu vill barnet i mig bara få det där jäkla åkbandet runt handleden och sen målinriktat rusa till de olika attraktionerna och karusellerna. Åka tills det kittlar i magen, känna vinden i håret och sedan direkt springa och ställa mig längst bak i kön för att åka en gång till.
Nu kan jag ju omöjligen rusa runt som en 12-åring hög på adrenalin och socker i 5 veckor på Manhattans gator. Men känslan är den och det är lite stressande. Jag ska ju bara chilla, men det kommer att bli svårt för jag vill så himla mycket. Förhoppningsvis finner jag lugnet efter ett par dagar och inser att jag inte måste hinna åka allt, att det finns tid att sätta sig ner en stund och äta en glass. Bergochdalbanan finns kvar, den väntar på mig och det jag inte hinner med nu kan jag åka nästa gång. Jag måste bara få barnet i mig att förstå det.
Emmas New York 