Jag är övertaggad. Jag vet det. Tänk när ni var små och skulle åka till Liseberg. Ungefär så fast upphöjt till tusen. På sätt och vis så är New York för mig ett enda stort nöjesfält. Nu vill barnet i mig bara få det där jäkla åkbandet runt handleden och sen målinriktat rusa till de olika attraktionerna och karusellerna. Åka tills det kittlar i magen, känna vinden i håret och sedan direkt springa och ställa mig längst bak i kön för att åka en gång till.

Nu kan jag ju omöjligen rusa runt som en 12-åring hög på adrenalin och socker i 5 veckor på Manhattans gator. Men känslan är den och det är lite stressande. Jag ska ju bara chilla, men det kommer att bli svårt för jag vill så himla mycket. Förhoppningsvis finner jag lugnet efter ett par dagar och inser att jag inte måste hinna åka allt, att det finns tid att sätta sig ner en stund och äta en glass. Bergochdalbanan finns kvar, den väntar på mig och det jag inte hinner med nu kan jag åka nästa gång. Jag måste bara få barnet i mig att förstå det.