Det är nio dagar kvar tills jag åker och idag har jag återigen haft kontakt med kvinnan som jag ska hyra lägenheten av, jag blir alltid lugn just när jag pratat med henne. För jag skulle ljuga om jag sa att inte känslorna av att jag blir blåst slår mig ibland. Men det är kontrollfreaket i mig som inte får ro förrän jag verkligen står där med nyckeln i handen. Jag har både mailat och pratat i telefon med hyresvärden, en svensk kvinna som verkar vara både ärlig och rar och som jag inte på nåt sätt kan hitta nåt skumt på och lägenhetsbilderna hon skickat till mig har jag jämfört med exteriörbilder från Google Earth och även där verkar allt stämma. Jag har alltså gjort min läxa och jag anser mig inte vara en naiv person. Men dealen jag har gjort är snudd på för bra för att vara sann. Jag ska hyra en närmre 100 kvadrat stor loftvåning på en av Manhattans hetaste adresser för vad som i sammanhanget är en spottstyver. Jag vore ju galen om jag tog det för en självklarhet.

Här ska jag bo om allt vill sig väl.

Någon plan B finns egentligen inte. Om lägenheten inte finns, om kvinnan är en no show och om 8 andra personer dyker upp och tror att de ska hyra samma lägenhet så vet jag faktiskt inte vad jag ska göra. Min semesterkassa är definitivt inte budgeterad för att bo på hotell i stället. Men jag är övertygad om att det kommer att ordna sig något sätt. Jag kommer att gråta en stund och sen lösa situationen. Men för nu låter jag kontrollfreaket sansa sig och tar den sorgen den dagen.