Det här med språket är ju inte nåt jag egentligen funderar så mycket över. Jag tycker att det är jättekul att prata engelska och tar alla chanser jag får att prata med främlingar. Det leder till en del osannolika situationer och New York-borna är så oerhört vänliga och kastar komplimanger omkring sig. Igår mötte jag en man hos en massör i Chinatown som erbjöd sig att bli min slav. Han var en sån stereotyp. 50 plus, tjock och gladlynt Long Island-bo som hade ett familjeföretag inom granit och kakel. Det var inte långt in i konversationen innan han sa, på bred New York-dialekt:

”You know, you go to Long Island to the beach, when you’re done with your thing you give me a holla and we go for seafood, then I drive you back to the city. Or if you need to go anywhere, just call, I come pick you up. I can be your slave, I’m harmless you know…”

Idag småpratade jag med en annan person om mat och så helt plötsligt så säger han:

– What about Jesus?

– Eh, Jesus? Säger jag och tänker att det är en SÅN person.

– Yeah, like mozzarella, cheddar and stuff like that.

– Oh, cheeses!