Bareburger

Standard

Igår var jag på bio på The Angelika på Houston och hade siktet på en Five Guys burger innan. Men sen jag var här senast så hade den restaurangen bommat igen (inte den första favoriten som jag upptäckt försvunnit sen jag var här sist). Jag kom på att Bareburger ligger precis i närheten, jag har hört mycket om det men aldrig varit där.

20131227-073828.jpg

20131227-073839.jpg
Bareburgers usp är att deras burgare är helt ekologiska.

20131227-073816.jpg

Jag valde sliders. Varför ingen av Stockholm hipsterhypade burgarställen satsat på sliders är för mig en gåta. Det var väldigt gott, även om brödet, en briochevariant, var något torrt.

Annons

Till mig?!

Standard

Timme ut och timme in gick jag i butiker idag och var synnerligen besviken på min fiskelycka i reavimlet. Sen till slut hittade jag det som jag mest av allt letat efter och beundrat på nätet hur länge som helst. Det stod mellan den här och en annan, men väl på handleden så var det här vinnaren och jag är redan väldigt förtjust i den.

20131226-175213.jpg

20131226-175226.jpg

Min senaste klocka fick jag när jag tog studenten och den är nu konstaterad död av fler än en urmakare. Så nu är den här från Kate Spade New York min nya följeslagare.

Cronut craziness

Standard

Det är en temperatur som knappt letat sig upp över noll grader och klockan är 8 på morgonen. Men för att få lägga vantarna på en av de cronuts som kommer att säljas under dagen hos Dominique Ansel på Spring Street rekommenderas man ställer sig i kön minst två timmar innan dörrarna öppnas till bageriet. Och någon annanstans i världen kan man inte få smaka på den här hypade hybriden mellan den donut och en croissant.

cronut1

cronut2

cronut

Jag ska erkänna. Jag hade tankar på att testa en sån här godbit, det är ju rätt unikt ändå. Men jag är inte särskilt förtjust i varken donuts eller croissanter och någonstans måste det ju ändå finnas en gräns för galenskapen.

RIP Pulino’s

Bild

20131225-211608.jpgÄnnu en middag, party of one. En av mina absoluta favoriter, Pulino’s slår igen sina dörrar för alltid efter nyår och ägaren Keith McNally ska istället öppna en fransk restaurang i samma lokal.

En pizza, en Brooklyn och en Rabarber Old Fashion och jag gick därifrån mätt och nöjd. Kände mig fånig som bokat bord för en, men det var tur för stället var totalt fullbokat ikväll. Många familjer som antagligen inte firar jul eller som kanske bara är på besök i stan som valt att äta ute på lokal på ett av de få ställen som faktiskt var öppna ikväll.

Så, jag överlevde juldagen trots att nästan hela Manhattan var stängt. Men jag måste ju medge att jag är pepp som tusan på att ge mig ut på shoppingtur i morgon.

När staden som aldrig sover, sover.

Standard

Efter 10 timmars välbehövlig skönhetssömn var jag uppe tidigt i morse och promenerade min väg från södra Manhattan upp till Midtown. Att hitta ett ställe att äta frukost på som inte var Starbucks eller liknande var en utmaning då hela Manhattan var fullkomligt avsomnat. Det här är förmodligen den lugnaste dagen på hela året. Kontrasten mot morgondagen då mellandagsrean drar igång kommer att vara monumental.

tomt5

Den annars så trafiktunga Houston street. Tom.

tomt4

Astor Place. Tomt.

tomt3

Union Square. Tomt.

tomt1

Till och med Time Square. Tomt. (Förutom Mästerkatten i stövlarna till vänster i bild, som redan var på plats.)

tomt2

Här nånstans börjar det kännas som att jag är Tom Cruise i Vanilla Sky.

tomt6

Central Park. Nästan tomt.

Bánh Mì

Standard

Nu när jag bor i Chinatown så ser jag fram emot att laborera lite mer med maten i hoodsen. Något som blivit väldigt poppis hemma i Stockholm i höst, främst via foodtrucken Bun Bun Truck, är den vietnamesiska mackan Bánh Mì. En krispig fransk baguette fylld med kimchi (picklade grönsaker), gurka, chili, bbq-kött och galet mycket färsk koriander.

På flera ställen har jag läst att Bánh Mì Saigon ska ha en av New Yorks bästa mackor och eftersom stället bokstavligen ligger runt hörnet från där jag bor (198 Grand st) testade jag dem idag. Det märkliga är att kombinerat med att sälja Bánh Mì så är det här också en juvelbutik. Inga konstigheter.

saigon1

saigon2

Det där som ser ut som burkskinka vet jag inte vad det är, det tog jag bort. Resten av mackan var väldigt god, även om jag fegade ur med en inte så stark variant.

Kallt

Standard

20131225-114306.jpg
De sa på nyheterna i morse att det är den kallaste juldagen sen 2000. Då bodde jag här och jag minns att vi var praktiskt taget insnöade.

Idag är det ingen snö, och helt ärligt säkert bara någon minusgrad. Men det är nåt med kylan på Manhattan, den är fuktig och tränger genom märg och ben och en minusgrad känns snabbt som 10. Jag svär att jag frös om ögonen under min tidiga promenad upp mot midtown.

Det knäppaste är ju att det var värmerekord här för bara ett par dagar sen med över 22 grader varmt.

Jag är väldigt nöjd att jag köpte en riktigt varm vinterjacka innan jag åkte hit. I övrigt är min strategi att alltid ha en hot chocolate i handen. Gärna en med pepparmintsmak, vilket är som att dricka After Eight. Ni hajar ju…

Nolita living

Standard

20131225-113442.jpg
Oturligt nog skulle min kompis Hanna åka hem till Härnösand över julen. Turligt nog kunde jag låna hennes lägenhet här då.

Hannas fina lilla lya ligger i Nolita, precis norr om Little Italy i en del av stan som är en underbar mishmash av hipster och Chinatown med Soho, Noho, East Village och Lower East side bara ett par minuters promenad bort.

Världens längsta julafton

Standard

När man går upp klockan 4 på morgonen, och sen förlänger dagen med 6 timmar pga byte av tidszon, ja då har man helt plötsligt varit med om sitt livs längsta julafton. Men lyssna här barn, lång är inte alltid bra. Inte när det är flyg inblandat i alla fall.

emma-hiss

Jag flög via Wien och det var väl så här i efterhand ingen toppenidé. Till Wien gick det galant, de spelade Mozart i högtalarna och jag kände mig pigg, exalterad och lycklig. Men det skulle Austrian air snart ta ur mig.

Jag hade 1,5 timme att byta plan och det var lugna gatan. Tills jag 30 minuter innan flyget till New York ska lyfta inser att det finns massa nya regler som Homeland Security instiftat som jag inte fattat och som ingen informerat mig om. Dels måste alla pass som ska till USA registreras på flygplatsen och dels så är sedan några veckor tillbaka inte hemmaprintade boardingpass längre kosher. Så när jag väl fattat det här fick jag ställa mig i en ny kö och den var låååång då det inte bara var jag som var trögtänkt och flygplatsen i Wien visade sig vara ineffektivitetens högborg.

10 timmar senare landade vi på JFK. Att landa där på julafton, inte heller en genial idé. Kön till passkontrollen tog drygt en timme och mina ambitioner om att åka snåltunnelbana in till Manhattan grusades efter ungefär 45 minuter då mitt tålamod för den här resan var slut.

Istället hoppade jag in i en taxi och satte igång en superhärlig konversation med den Marockanske chauffören och kände hur livet rann tillbaka i mig i takt med att skyskraporna tornade upp sig i fjärran.

Hungrig och trött kom jag så till slut fram till min destination. Tänkte berätta mer i morgon om hur jag bor den här gången.

Det är ju i alla fall julafton trots allt så jag bestämde mig för att något annat än en riktig restaurang var out of question. En steak frites och två glas rött på Schillers senare är jag beredd att lägga den här julaftonen till historieböckerna.

schillers

I morgon tar jag mig an Manhattan i dagsljus igen. Better hurry up, tomorrow’s Christmas day!

A New York City Christmas

Standard

Medan ni fortfarande ligger kvar i era sängar och snusar och drömmer om Tomten, sätter jag mig på ett plan till New York. Det är alldeles för länge sen sist. Ett och ett halvt år faktiskt. Men nu tänkte jag maxa en vecka med julmys, shopping och en ordentligt refill på den där känslan av tyngdlöshet som jag bara får i New York. Och så tänkte jag ju äta förstås. Herregud vad jag ska äta. Oklart vad det kommer att göra med känslan av tyngdlöshet dock….

vinter-nyc

Some day you’ll dance for me New York City

Standard

20120726-083013.jpg

Nä, det var inga problem att få fyra veckor att gå genom att planlöst flanera runt i New York i år heller. Och att lämna stan är ju, sen gammalt, aldrig enkelt.

Förra sommarens hemfärdsdag var en komplett disaster som slutade med att jag satt storgråtandes på flygbussen och inte förrän planet lämnat amerikansk mark kunde jag torka mina tårar.

I år tänker jag inte kosta på mig att vara sentimental, jag tänker inte ens spela den där jäkla REM-dängan som jag brukar plåga mig med varje gång det är dags. Jag är så himla lycklig och privilegierad som kan och får lov att komma hit och leka så ofta och så länge som jag fått. Som jag ser det så får jag på många sätt plocka russinen ur kakan och får uppleva det bästa av två världar. New York finns alltid här, redo att välkomna mig tillbaka, oftast snarare än jag kunnat föreställa mig.

Dessutom åker jag i år hem till helt andra förutsättningar än förra sommaren, och en höst i Stockholm som jag verkligen ser fram emot.

Finns drömmen om ett liv i New York kvar? Absolut! Men när och under vilka omständigheter det kommer att ske får framtiden visa.

Tack för att ni hängde med mig i bloggen i sommar. På återseende!

XOXO