Eleni’s rosa butik ligger i Chelsea Market i Meatpacking District. De har dels cupcakes men framförallt har de dekorerade kakor av olika slag och former. Nog inte så gott, men fint att titta på.
Den här choklad-cupcaken var god, men inte så mycket mer än så. Ja, jag börjar bli kräsen nu.
Den här lilla tacokiosken är nog, för svenskar som varit i New York, mer känd som den hippa restaurangen La Esquina som lite hemligt gömmer sig bakom en bakdörr, genom köket och ner i källaren under delin.
Men det är också just en alldeles vanlig taco-deli där man för 4 dollar får en lysande liten taco med god marinerad köttröra. Nej, det ser inte så gott ut, men det var det.
Tänk att vi var så nära att åka till stranden idag. Efter lunch började det dugga så smått och sen öppnade sig himlen och det har totalt öst ner regn hela eftermiddagen. Bra dag för shopping och jag har köpt inte mindre än tre nya väskor.
Taxibilar är hårdvaluta i sånt här väder och det är inte ovanligt att folk börjar bråka om vem som egentligen var först.
När det regnade som värst bestämde jag mig för att gå hem. Men det regnade alldeles för mycket och mitt paraply låg förstås hemma. Jag tog ett stopp på Le Pain Quotidien och åt en varm linssoppa, ganska otippat om du frågat mig i morse.
Ganska snart blev jag rastlös och bestämde mig för att ge mig ut i regnet och springa de 200 meterna hem, hur blöt jag än blev. Och blöt blev jag.
Jag har ju förstått att ni gillar när jag bloggar om bakverk. Så efter en hel dag utan intag av såna satte jag idag tänderna i en annan favorit, crumb cake. Som en smulpajskaka. Typ.
East Houston / LafayetteOm man går över gatan till vänster så hamnar man på Gemma, går man istället till höger och hörnet av Bowery och East 2:nd så hamnar man på charmiga Peels. Så gjorde vi i morse.
Bröderna B länsade stället på flapjacks och lönnsirap, medan jag nöjde mig med en lite mer blygsam biscuit med avokado och bacon.
Peels är som sagt väldigt charmigt och väldigt populärt. För ett par veckor sen kunde man se stjärnskådisen Ryan Gosling och hans hipsterhund hänga här med ett gäng fans och paparazzis i hälarna.
Jag har kommit fram till att jag gillar New York allra bäst på morgonen. När luften fortfarande går att andas, trottoarerna är tomma sånär som på männen som spolar dem rena framför restaurangerna och det finklädda folket som med en kaffe i handen och en mobilsnäcka i örat är på väg till kontoret.
Det känns som en annan stad just de där timmarna fram till att solen steker på som värst och myllret sätter fart på allvar. Fridfull och ren på något sätt, även om ingetdera egentligen stämmer. Det larmar och har sig redan tidigt på morgonen, och ren, well, istället för utspritt över gatorna ligger, för det mesta i alla fall, alla sopor samlade i säckar, i mindre berg längs gatorna.
Dessutom så verkar New York-borna ha ett strålande morgonhumör och det kan man ju inte mer än gilla.
Första gången jag hörde talas om Dean & DeLuca var, som säkert för många andra, genom tv-serien Felicity. Deras bästa butik ligger på Broadway och Prince st och för 10 år sedan var den en av få i sitt slag. En mindre välsorterad saluhall med godsaker att ta med sig till parken, hem eller äta på plats. Numera finns flera liknande etablissemang, som till exempel Chelsea Market i Meatpacking District eller Eataly uppe vid Flatiron, eller Whole Foods för den delen.
Hur som helst så är det alltid mysigt att gå en liten runda och tänka på allt man skulle köpt med sig hem om man var en som som verkligen handlade sin mat på ett sånt här ställe.
John och Hans har varit i New York på ett bröllop och trillat in hos mig i ett par dagar innan de åker hem till Sverige igen. Vi beställde hem Domino’s pizza och chillade.
Innan jag kom hit hade jag nog inte druckit sangria sen solsemestern på Gran Canaria på 90-talet. Men nu har den fått en revival i mitt liv. Den är billig, kall och hur god som helst. Jag tycker bäst om den röda, även om den vita också är ok. På 7A, ett skitbra hak i East Village som har öppet dygnet runt, kostar de dessutom bara 3 dollar mellan 11 och 20.
På engelska har man två olika ord för duvor, beroende om det är en vit fin fredsduva eller såna här råttor. Det borde vi med ha.
I jakt på en löprunda utan trafik tog jag expresståget upp till 72:e gatan på Upper West Side, sprang ut till West Highway och Riverside park och sprang ostört utan en gata att korsa i 5 kilometer upp till Harlem och 125:e gatan. Där vände jag inåt och nedåt och tog mig ner till Central Park och 110:e gatan via Morningside Park. Sen återigen ostört springande ner genom Central Park, längs med sjön och ned till Columbus Circle på 59:e gatan där jag strechade vid statyn, köpte en smoothie och tog tunnelbanan hem igen.
Trots att det är trixigt ibland så älskar jag att springa här. Trafikpoliserna frågar dig hur lång du sprungit och hejjar, en kille stoppade mig i Harlem och undrade om jag behövde en personlig tränare för han var en sån, motionärerna du möter hälsar på dig med ett: ”Good morning beautiful”, och det har sannerligen aldrig hänt runt Årstaviken.
Då har Moa kommit tryggt hem till Sverige igen, 10 dagar kom och gick väldigt snabbt när man ser tillbaka på dem. Men jag måste säga att vi hann med otroligt mycket och det var inte många delar av stan som förblev osedda eller sötsaker ouppätna.
(Bild lånad av Maria)
Nu sätter jag mig själv på en ”bara en dessert om dagen-diet” tills nästa besök kommer. Vilket är i morgon. Javisst.
Eftersom jag konstaterat att pommesen man får till burgarna inte riktigt håller måttet så gick jag till ett ställe där man bara gör pommes frites. Det heter just så och ligger i East Village på 2nd avenue mellan 7:e och 8:e gatan.
Inte heller här var jag egentligen riktigt nöjd även om vitlök- och rosmarin-majonnäsen jag åt till var grym, de har ett 30-tal olika toppings och ett tiotal olika majonnäser. Den minsta portionen var såklart stor nog att mätta två. Men som sagt, inte helt nöjd, jag vill ha min pompa krispigare än så här.
Emmas New York 