Jordskalv

Standard

När skalvet inträffade satt vi i en taxi på väg att lämna Kalle vid busshållsplatsen. Vi märkte inte nåt förutom att det var trafikstockning, men what else in new?

När Kalle åkt och jag promenerade tillbaka genom Midtown så märktes tydligt att något hänt. Folk stod i mängder på gatorna, många höga byggnader hade evakuerats, ambulanser och poliser överallt och alla hade en mobiltelefon vid örat. Jag förstod på snacket vad som hänt. Vi märkte som sagt ingenting, men vi var på marknivå och det skakar och bullrar här för jämnan så det är inte så lätt att veta vad som är vad.

Det var visserligen det starkaste skalvet på östkusten på nästan hundra år, men jänkarna drar ju gärna på liiiite mer än vad det kanske finns fog för i såna här sammanhang.

Lata sommardagar, på väg att ta slut

Standard

För två veckor sen så var jag ganska säker på att jag skulle vara rätt nöjd när det väl var dags att åka hem. Jag kände att jag gjort allt jag ville och att det nog inte skulle bli så jobbigt som jag kanske trott att lämna New York.

Jag hade fel Jag har ändrat mig. Jag är inte färdig, inte på långa vägar. Det ska inte alls bli skönt att komma hem. Jag vill bara vara här och vara här hela tiden. Kan jag inte bara får stanna i min lilla låtsasbubbla av lathet och New York-glam? Kan jag inte bara få det?

Och så var det bara jag igen

Standard

Nu har jag vinkat hejdå till Kalle, som med spelat högmod tror att han har kommit på ett sätt att lura systemet så att han blir uppgraderad till businessklass även på hemresan. Vi får väl se hur det blir med den saken.

Den här veckan har gått fortare än de andra känns det som, men gud vad roligt vi har haft! Vi har varvat lugna eftermiddagar på gräset i parken med skrattbullriga middagar och nästan dött av all god mat vi ätit. Precis så som vi tänkt.

Måndagen, den sista

Standard

Efter frukost på Le Pain Quitidien, en förmiddag av shopping och lunch på Habana så traskade vi över bron till Williamsburg.

Där gjorde vi mest ingenting. Vid vattnet satt vi på en bänk i en timme och jag lät vemodet svepa över mig när det prasslade i asplöven över oss och eftermiddagssolen glittrade över East river och Manhattan. Det var definitivt sensommar i luften.

Sen hittade vi en mysig innergård där vi drack en öl. Eller kanske två.

Vi gick vidare längs Bedford Avenue till Five Leavs, som är skådespelaren Heath Ledgers idé och koncept. Dessvärre fick han aldrig leva länge nog att se den bli verklighet. Vilket är synd för det är en väldigt charmig liten kvarterskrog med utmärkt mat på ett lagom avstånd från bullret på Manhattan.

Shepherds pie med lamm. Jorå.

Let’s go Mets!

Standard

Det var tydligt att vi lämnat New York och kommit till USA när vi åkt från Manhattan till Citi Fields i Queens för att gå på baseball. Patriotismen gör sig sällan mer påmind än på såna här events. Men shit vad det är mäktigt och pampigt att vara med om ändå, även om man ibland sitter och gapar av kulturkrockarna som uppstår.

Men jag som är en sån sucker för den amerikanska nationalsången fick såklart både gåshud och tårar när Star spangled banner ljöd över arenan.

Mets har lämnat sin gamla arena Shea Stadium för den nybyggda Citi Fields. En respektingivande och imponerande arena.

Motståndet Milwaukee Brewers visade sig vara för svåra för The Mets, i likhet med alla andra motståndare den här säsongen.  Men det gjorde inte så mycket, vi fick se några homeruns och hade sjukt kul där på läktaren ändå.

Tror ni att födelsedagspojken var nöjd när han lyckades fånga en Mets-tröja som kastades upp på läktaren?

DBGB

Standard

Enligt svensk tid så hade Kalles födelsedag redan börjat när vi gick tvärsöver gatan till DBGB för att äta middag. På DBGB är man bland annat kända för att laga lyxkorv. Vi beställde in just såna och blev ytterst nöjda.

Just precis när vår middag var klar kom Kalles kompis Johan och hans kompis Anders förbi och vi alla gick över gatan och fortsatte kvällen på Pulino’s. Hur trevligt som helst.

Nu ska vi sova och i morgon är det Kalles födelsedag i USA och då har vi en del spännande saker på schemat. Mer om det då.

I’m on top of the world

Standard

Ok, jag kommer aldrig mer att åka upp i Empire State Building. Top of the Rock var SÅ mycket bättre! Att ta sig igenom biljettkassa, säkerhetskontroll, gångar och hissar tog kanske 15 minuter. Hissen har ett glastak och ett belyst schakt som gör att man kan se rakt upp när man ursnabbt åker upp de 67 våningarna till toppen.

Trots att jag varit här i över en månad nu så hoppade jag bokstavligt talat jämfota av glädje när jag kom upp till toppen och såg utsikten. Vemodet som sedan kom över mig att det snart är slut, inte roligt.

Långsamt

Standard

Att säga att gårdagskvällen satt sina spår vore en underdrift. Det har också varit en väldigt varm dag så allt har gått i segt slow motion. Klockan var närmre tolv när vi började gå genom SoHo och Greenwich Village för att nå Meatpacking District och The High Line. 5 timmar senare nåddes målet och då var vi så trötta att det blev taxi hem.

Långsamt långsamt strosade vi genom The Village.

På skandinaviska restaurangen Smörgås Chef åt vi lunch.

Fika från Amy’s Bread fick följa med till The High Line.

The High Line för tredje och sista gången i sommar. Nu med en tydlig sensommarkänsla.

Hemma somnade jag ett par timmar och vaknade sen av en enorm skräll. Sen kunde vi sitta i fönstret och beskåda det största och mest intensiva storm/regn/åsk- och blixtoväder vi någonsin varit med om. Regnet blåste runt som om det vore rökmoln, träden såg ut att gå av på mitten, blixtarna slog ner överallt hela tiden och åskmullret var öronbedövade och skakade hela huset.

Glada att vara inomhus och fortfarande sega beställde vi hem mexikansk mat och kollade på knäpp amerikansk tv hela kvällen. Det är också en fredag i New York.