Det här med vädret

Standard

– Oj, i augusti? Du vet att det är skitvarmt där då va?

Så säger vänner och bekanta som varit i New York bekymrat och lägger huvudet på sned. Ja jo, det är skitvarmt. Eller skitvarmt är ett understatement. Det är hett som i helvetet.

Om jag hade kunnat ta ledigt 5 veckor från jobbet i oktober så hade jag självklart förlagt semestern då istället. Tv-branschen funkar dessvärre inte så. Men det här blir fjärde gången jag är i New York på sommaren och jag har aldrig upplevt det som så himla jobbigt. Eller well, jag var i Washington för ett par år sen på årets varmaste dag, och visst, svetten rinner längs ryggen och du hinner inte äta glassen du köpt innan den runnit bort, men hellre det på semestern än 13 grader och snålblåst som svensk sommar gärna bjussar på.

Den här helgen spås det bli runt 100 grader Fahrenheit, det är ca 38 grader Celsius. Lägg till runt 70% luftfuktighet så inser ni att det kommer att bli som att gå in i en vägg. Det finns dock inget som kunde bekymra mig mindre. Jag har haft två månader av svensk sommar nu och att behöva vara 5 veckor i ett svettigt New York kan jag leva med. Lätt. Även om såklart en krispig höst vore att föredra. Men det får bli en annan gång.

3 dagar kvar

Standard

Simon and Garfunkel kan i princip sjunga vad som helst och jag går in i total New York-nostalgi, deras Live in Central Park-platta var mitt soundtrack när jag bodde där. En take away-kaffe, virvlande löv, en klarblå himmel och krispig höstluft. Det är vad jag tänker på när jag hör den här låten.

My neck of the woods

Standard

Många frågar vart på Manhattan jag ska bo och det är lite svårt att svara med en konkret stadsdel. Mest korrekt är väl NoHo även om det verkar som att en del New Yorkers verkar tveksamma till den akronymen. I vilket fall så ligger huset jag ska bo i på The Bowery, mellan Bond St och Great Jones och mittemot det superhypade finhotellet Bowery Hotel. Där stadsdelarna SoHo, Nolita, East Village, Lower East Side och Greenwich Village möts skulle man kunna säga.

För mig är det här inte nya hoods, men det är första gången som jag bor i dem och jag ser verkligen fram emot att utforska dem närmre.

New York-boken

Standard

En 450 sidor lång bok utan bilder kanske inte låter som den mest spännande guiden inför en resa. Men Martin Gelin och Eva Wisten har verkligen gjort sin hemläxa och ägnat de senaste sex åren i New York att hitta innehållet till den här omfattande guideboken som kom ut för bara ett par månader sen.

Den tar dig bortom de värsta turistfällorna och kräver kanske emellanåt lite förkunskap för att verkligen uppskatta dess innehåll. Men den kommer lätt följa med mig på hela resan och jag kommer nog att beta av en hel del tips från den.

Sommar utan tv? I think not.

Standard

– En sista fråga bara. I ditt allra första mail till mig så frågade du om det fanns tv i lägenheten. Det var en lite udda fråga tycker jag. Är det något särintresse du har?

– Eh ja. Jo. Det skulle man väl kunna säga.

Det här var mitt första samtal med hyresvärden i New York. Och det kanske ÄR en udda sak att verkligen försäkra sig om att det finns en tv i det som ska vara ens hem under 5 veckor, men jag har provat att leva korta perioder utan tv förut och det har inte gått så bra. Dessutom så är det så väldigt spännande att se amerikansk tv på plats. Inte bara alla fantastiska serier sönderhackade av reklambreaks utan även de knäppa over the top nyhetssändingarna, reklamfilmerna som till skillnad från den svenska fortfarande är helt ironibefriade, de dagliga nöjesnyhetsprogrammen, jag hatälskar allt.

Idag fick jag ännu ett mail från hyresvärden:

”Jag kan berätta att jag precis installerat kabel-TV lagom till din ankomst, så det blir många kanaler att välja mellan.”

Det kommer att bli en bra sommar.

It’s more than a feeling

Standard

Jag är övertaggad. Jag vet det. Tänk när ni var små och skulle åka till Liseberg. Ungefär så fast upphöjt till tusen. På sätt och vis så är New York för mig ett enda stort nöjesfält. Nu vill barnet i mig bara få det där jäkla åkbandet runt handleden och sen målinriktat rusa till de olika attraktionerna och karusellerna. Åka tills det kittlar i magen, känna vinden i håret och sedan direkt springa och ställa mig längst bak i kön för att åka en gång till.

Nu kan jag ju omöjligen rusa runt som en 12-åring hög på adrenalin och socker i 5 veckor på Manhattans gator. Men känslan är den och det är lite stressande. Jag ska ju bara chilla, men det kommer att bli svårt för jag vill så himla mycket. Förhoppningsvis finner jag lugnet efter ett par dagar och inser att jag inte måste hinna åka allt, att det finns tid att sätta sig ner en stund och äta en glass. Bergochdalbanan finns kvar, den väntar på mig och det jag inte hinner med nu kan jag åka nästa gång. Jag måste bara få barnet i mig att förstå det.

Kontrollfreaket tar semester

Standard

Det är nio dagar kvar tills jag åker och idag har jag återigen haft kontakt med kvinnan som jag ska hyra lägenheten av, jag blir alltid lugn just när jag pratat med henne. För jag skulle ljuga om jag sa att inte känslorna av att jag blir blåst slår mig ibland. Men det är kontrollfreaket i mig som inte får ro förrän jag verkligen står där med nyckeln i handen. Jag har både mailat och pratat i telefon med hyresvärden, en svensk kvinna som verkar vara både ärlig och rar och som jag inte på nåt sätt kan hitta nåt skumt på och lägenhetsbilderna hon skickat till mig har jag jämfört med exteriörbilder från Google Earth och även där verkar allt stämma. Jag har alltså gjort min läxa och jag anser mig inte vara en naiv person. Men dealen jag har gjort är snudd på för bra för att vara sann. Jag ska hyra en närmre 100 kvadrat stor loftvåning på en av Manhattans hetaste adresser för vad som i sammanhanget är en spottstyver. Jag vore ju galen om jag tog det för en självklarhet.

Här ska jag bo om allt vill sig väl.

Någon plan B finns egentligen inte. Om lägenheten inte finns, om kvinnan är en no show och om 8 andra personer dyker upp och tror att de ska hyra samma lägenhet så vet jag faktiskt inte vad jag ska göra. Min semesterkassa är definitivt inte budgeterad för att bo på hotell i stället. Men jag är övertygad om att det kommer att ordna sig något sätt. Jag kommer att gråta en stund och sen lösa situationen. Men för nu låter jag kontrollfreaket sansa sig och tar den sorgen den dagen.