Månadsarkiv: juli 2012

Best of Instagram

Standard

20120722-101558.jpg

20120722-101646.jpg

20120722-101726.jpg

20120722-101800.jpg

20120722-101830.jpg

20120722-101847.jpg

20120722-101910.jpg

20120722-102002.jpg

20120722-102027.jpg

20120722-102046.jpg

20120722-102147.jpg

Annons

Himlen är oskyldigt blå

Standard

Efter den tryckande hetta och disighet som legat över stan de senaste veckorna, och sedan ovädret som drog in, hade idag Manhattan återhämtat sig och bjöd på en ganska ovanlig klarblå himmel med några enstaka tussmoln och torra sköna 28 grader och sol.

En dag där det var svårt att slita blicken från skyn.

Och tack vare att jag gick med blicken mot skyn så fick vi se de här budskapen som skrevs bland molnen, bara ett ögonblick var de där innan de suddades ut igen. Fråga mig inte hur det gick till. Vi lyckades inte heller fatta hela budskapet men nöjde oss med det här.

Highly addictive fro-yo on the go

Standard
20120721-005927.jpg

Även New Yorks finest behöver sig en froyo-fix på kvällen.

Vare sig det är Phileo Yoghurt, Flavaboom, Yoghurt Station eller min personliga favorit 16 Handles, så finns det ingen amerikansk trend som jag vill ta med mig till Sverige så mycket som lösvikts-froyo. Frozen Yoghurt i en uppsjö av olika smaker häller du själv i en bägare, den minsta storleken är väl på en halvliter eller så, och sen öser du på med alla tänkbara toppings från frukt, kaksmulor, nötter, godis och såser till musli, choklad och cheesecakebitar. Sen väger man hela härligheten och betalar per pound.

Jag är ju, sen gammalt, tokig i skiten. Främst som natt-snack på väg hem. Lovely!

Bara i New York

Standard

Av en slump, som det mesta som händer här, upptäckte jag i morse att den amerikanska singer/songwritern Eleni Mandell skulle spela på Joe’s Pub ikväll.

Vi köpte biljetter och det kunde inte ha varit en mer perfekt och passande kväll under hela sommaren att kura in sig i den underbara lilla konsertlokalen på Lafayette, ett stenkast från var jag bodde förra sommaren, för att lyssna på melankolisk berättarpop.

20120721-005301.jpg

Curry Row

Standard

I East Village, på 1st and 6th hittar man som brukar kallas för Curry Row. Tre helknäppa indiska restauranger ligger bredvid varandra. De ser alla likadana ut och jag misstänker att de har samma ägare och samma kök. Tre indiska män står på trappan och vill alla locka in dig till just sin restaurang.

Billigt, kitschigt och helknäppt. De serverar ingen alkohol, men det är helt ok att du tar med egen. Musiken som spelas är hetsig indisk disco, tills någon berättar att de fyller år, då släcks stället ner och en bollywoodversion av Happy Birthday spelas och alla i hela restaurangen klappar med. Hela restaurangen förresten, är så liten att det känns som att man sitter i en folkvagnsbuss, med girlanger och kulörta lampor som hänger så lågt att inte en människa kan gå rak.

Jag var här senast för 12 år sedan senast, inget har hänt sen dess. Gå hit om ni får chansen, för en upplevelse utöver det vanliga.

Inget fuss på Corner Bistro

Standard

Jag bor visserligen i Meatpacking, men bara några minuters promenad härifrån välkomnas man av West Villages lummiga gator. I hörnet av Jane och West 4th ligger Corner Bistro, som enligt många serverar stans bästa burgare.

På Corner Bistro möter ingen värdinna mig i dörren, inte heller någon meny delas ut. Den äldre herren i baren, med en penna bakom örat, möter min blick och nickar åt mig att sätta mig vid ett bord, vilket som, det är tidig lunch, frukost för mig, och de flesta borden står tomma. Han pekar sedan mot en liten tavla som hänger vid baren.

På tavlan kan jag läsa (knappt, jag lever utan glasögon på semestern och är i stort sett legally blind) att det finns en handfull saker att välja på, allt burgare av olika slag, och jag slår till på en Bistro Burger för 8 dollar.

I väntan på min beställning iakttar jag männen bakom baren, de verkar mitt inne i en diskussion med några stammisar om Tiger Woods golfspel. Jag slås av tanken att, trots all uppmärksamhet i diverse gudieböcker så är det här stället i all sin oputsade charm bara något så otypiskt som ett typiskt 3-dollarsölhak mitt i West Village.

Burgaren kommer in på en vit liten plasttallrik, tillbehören vid sidan om, de får jag lägga på själv. Men det är bara att kapitulera inför denna saftiga köttbit med ost och bacon. Där och då lovar man sig själv att aldrig mer äta en BigMac, för det är liksom inte värdigt. Det är så här hamburgare var menat att smaka.

Jag sitter kvar ett tag, låtsas läsa lite i min bok, men sitter mest och tjuvlyssnar på personalen och på andra gäster. Snart kommer det ett svenskt par in på restaurangen och slår sig ner vid bordet bredvid mitt. Då lägger jag ner min svenska bok i väskan och ber om notan. Jag vill inte att något ska bryta förtrollningen av att jag bara är en New Yorker som poppat in på haket på hörnan, för vad som förmodligen är stans bästa burgare.

Act as if

Standard

20120720-003849.jpg

Efter en tredollarslunch på Vanessas Dumplings i Chinatown var det dags att dra på spenderarbrallorna ikväll. Tack vare Restaurant Week och förmånligare priser så hade vi nöjet att gå på den välkända skandinaviska lyxkrogen Aquavit ikväll. Där åt vi ett väldigt gott smörgåsbord. Men jag är säker på att amerikanerna runt om oss kanske fick ut lite mer av sin smakupplevelse, då matjesill och Västerbottenost inte var helt revolutionerande för oss.

20120720-003932.jpg

Från dessertbuffén på Aquavit.

20120720-003947.jpg

När vi ändå var igång och lyxade oss åkte vi upp på takterrassen på lyxhotellet The Peninsula på 5th avenue. Av alla takbarer jag har varit på har jag aldrig tidigare upplevt att jag varit så mitt i skyskrapsdjungeln som här.

20120720-003957.jpg

5th avenue norrut.

20120720-004010.jpg

Drinkarna på The Peninsula kostade ungefär samma som en middag på Aquavit. Eller som 19 luncher på Vanessas Dumplings. No kidding.

20120720-004021.jpg

5th Avenue söderut.

Livet på en takbar. Flott e’re.

Café Cluny

Standard

20120719-105054.jpg

20120719-105104.jpg

20120719-105119.jpg

Bara 23 grader varmt idag och det kändes förvånande kyligt när man gick utanför dörren i morse.

Vi knatade bort till bedårande Café Cluny i West Village för frukost. Det brukar vara hög kändisspottingpotential där, fast inte just idag kanske. Men gulliga är de i alla fall, de var väldigt noga med om jag ville ha min toast i små rektanglar eller i trekanter. Bara en sån sak.

Victory Garden

Standard

Det gäller att sticka ut i den här stan, att hitta det som särskiljer just din business från resten. Det har man gjort på Victory Garden i SoHo och således också blivit utomordentligt omskrivna och omtalade.

Det här är ingen vanlig chokladglass. Förutom att vara den kanske godaste jag någonsin ätit så är den gjord av getmjölk och smaksatt med lavendel och rosmarin.

Efterlängtat regn

Standard
20120718-182406.jpg

Min bild från Broadway i SoHo

Bild från The Weather Channel på när ovädret drar in över New York. Mäktigt.

Kanske inte vad ni där hemma tänker, men det här regnet som kom idag var verkligen efterlängtat. Många gånger under veckorna jag varit här har det blixtrat ordentligt, men aldrig har ovädret brutit ut totalt. Förrän idag. Förmiddagen var extremt tryckande het och fuktig, rekordvärme tydligen, nästan 40 grader.

Runt klockan fyra blev det svart som natten och sen satte det igång. Regnet fullkomligt öste ner, det haglade, blixtrade, åskade och stormade. Dyngblöta lyckades vi till slut fånga en taxi som tog oss hem. Nu är jag uppkrupen i soffan och ser mycket fram emot en innekurarkväll framför tv:n.

Dansa. Pausa. Dansa.

Standard

20120716-211848.jpg

Efter två dagars paus från socialt liv i New York kom Frida, min wingman nummer ett, till stan. Nylandad tankade jag henne med frozen margaritas från Tortilla Flats och tog sedan med henne upp till takterrassens underbara vyer. Nu är det dags att dansa i neon igen!