Kategoriarkiv: Äta och dricka

Out with a Bain

Standard

Jag ägnade min sista kväll i New York åt det enda jag fann rimligt, takbarhopping.

Utsikten från The Press Lounge på Ink 48 är inte mindre vacker i skymningsljus än den är på kvällen. Inte det minsta faktiskt.

Där mötte jag upp Nettan som jag känner genom Andreas och som jag var i New York med 2009. Hon och vänner till henne har gjort som jag och hyrt en lägenhet här över sommaren.

Sen anslöt Ivan och Daniel, som bor här och som jag brukar träffa när jag är i New York (och som jag för övrigt också känner genom Andreas). Ivan jobbar, förutom som modell, också som personlig assistent till ett av världens kändaste modell/skådis-par och jag fick se både bilder på deras barn och höra spännande skvaller om dem, och fick också finfina tips på hur man lurar paparazzis i New York. Might come in handy some day.

Sen drog hela gänget ner till Meatpacking igen och avslutade kvällen på mytomspunna Le Bain på toppen av The Standard Hotel. Så fick jag äntligen det också avcheckat från min lista. I grevens tid.

Skål New York! Och tack för en sjuhelsikes sommar!

Cookshop

Standard

På 10th avenue och 20:e gatan, precis i mina hoods alltså, ligger Cookshop. En väldigt populär restaurang som jag haft ögonen på länge.

Ikväll träffade jag min gamla värdfamilj, som jag jobbade hos för 12 år sen, för middag på Cookshop. Väldigt trevligt sällskap på en väldigt trevlig restaurang.

Och efter att ha kvällsstrosat längs 8th avenue i den varma sommarnatten kan jag bara hålla med Howie, pappan i familjen, i det första han sa till mig idag:

”So why bother going back and forth like this, it’s about time you just moved here”

I scream for Screem Ice Cream

Standard

Ända sedan jag och Kalle förra året fick smaka på Screems Gelato har jag inte kunnat glömma deras Mojito-sorbet. Idag fick jag äntligen möjligheten att äta den igen. Tillsammans med Chocolat whiskey brownie-gelaton.

Jag fick även möjligheten att prata en stund med killen som tillverkar glassen. Han berättade att den görs varje morgon från enbart färska riktiga råvaror, inga tillsatser och glass som är äldre än 5 dagar säljs aldrig.

Myntan som fastnar i tänderna vittnar om att han talar sanning.

You know I like my chicken fried

Standard

20120723-174007.jpg

Riktigt bra typisk amerikansk mat i form av pizza och hamburgare är lätt att hitta överallt. Med friterad kyckling är det inte riktigt lika lätt. Om man inte ska gå på finrestaurang eller på KFC.

Jag återvände till platsen där jag tidigare mött min framtida livspartner, den här gången för att testa deras specialitet, just friterad kyckling.

Och som jag ser det nu är jag redo att gifta in mig i vilken sydstatshillbilly-familj som helst om det här är krubbet som bjuds. Herregud så gott det var! Jag valde Texas Tenders med bbq- och honey mustardsås. Och sen lite good old fashioned potato salad till det.

(Det är tur att det bara är för resväskan som flygbolaget tar extrabetalt för övervikt på hemvägen.)

Chelsea morning

Standard

20120722-133253.jpg

Sommarmarknaden som varje söndag upptar en del av en avstängd aveny på Manhattan fanns idag på 8th Avenue. Som Hästveda marknad ungefär, fast i lite mer exotisk miljö. Det jag gillar bäst är att man utan att riskera livet kan stå mitt i gatan och titta längs den oändligt långa spikraka avenyn, kantad av skyskrapor. Jag hittade dessutom ett stånd som sålde 4 Essie-nagellack för 10 dollar. Kap.

20120722-133309.jpg

20120722-133321.jpg

Eftersom detta är min sista söndag så var det dags för en ordentlig brunch. Platsen för ändamålet blev Westville på 18th och 8th.

20120722-133334.jpg

Om ni undrar så får man tydligen såna där påsar under ögonen när man väljer en 4 veckors stadssemester istället för lugna veckor på landet.

(Idag är det dessutom på dagen ett år sedan jag anlände till NYC förra sommaren. Det innebär att jag varit här 10 veckor totalt under året som gått. Hur härligt är inte det?)

Highly addictive fro-yo on the go

Standard
20120721-005927.jpg

Även New Yorks finest behöver sig en froyo-fix på kvällen.

Vare sig det är Phileo Yoghurt, Flavaboom, Yoghurt Station eller min personliga favorit 16 Handles, så finns det ingen amerikansk trend som jag vill ta med mig till Sverige så mycket som lösvikts-froyo. Frozen Yoghurt i en uppsjö av olika smaker häller du själv i en bägare, den minsta storleken är väl på en halvliter eller så, och sen öser du på med alla tänkbara toppings från frukt, kaksmulor, nötter, godis och såser till musli, choklad och cheesecakebitar. Sen väger man hela härligheten och betalar per pound.

Jag är ju, sen gammalt, tokig i skiten. Främst som natt-snack på väg hem. Lovely!

Curry Row

Standard

I East Village, på 1st and 6th hittar man som brukar kallas för Curry Row. Tre helknäppa indiska restauranger ligger bredvid varandra. De ser alla likadana ut och jag misstänker att de har samma ägare och samma kök. Tre indiska män står på trappan och vill alla locka in dig till just sin restaurang.

Billigt, kitschigt och helknäppt. De serverar ingen alkohol, men det är helt ok att du tar med egen. Musiken som spelas är hetsig indisk disco, tills någon berättar att de fyller år, då släcks stället ner och en bollywoodversion av Happy Birthday spelas och alla i hela restaurangen klappar med. Hela restaurangen förresten, är så liten att det känns som att man sitter i en folkvagnsbuss, med girlanger och kulörta lampor som hänger så lågt att inte en människa kan gå rak.

Jag var här senast för 12 år sedan senast, inget har hänt sen dess. Gå hit om ni får chansen, för en upplevelse utöver det vanliga.

Inget fuss på Corner Bistro

Standard

Jag bor visserligen i Meatpacking, men bara några minuters promenad härifrån välkomnas man av West Villages lummiga gator. I hörnet av Jane och West 4th ligger Corner Bistro, som enligt många serverar stans bästa burgare.

På Corner Bistro möter ingen värdinna mig i dörren, inte heller någon meny delas ut. Den äldre herren i baren, med en penna bakom örat, möter min blick och nickar åt mig att sätta mig vid ett bord, vilket som, det är tidig lunch, frukost för mig, och de flesta borden står tomma. Han pekar sedan mot en liten tavla som hänger vid baren.

På tavlan kan jag läsa (knappt, jag lever utan glasögon på semestern och är i stort sett legally blind) att det finns en handfull saker att välja på, allt burgare av olika slag, och jag slår till på en Bistro Burger för 8 dollar.

I väntan på min beställning iakttar jag männen bakom baren, de verkar mitt inne i en diskussion med några stammisar om Tiger Woods golfspel. Jag slås av tanken att, trots all uppmärksamhet i diverse gudieböcker så är det här stället i all sin oputsade charm bara något så otypiskt som ett typiskt 3-dollarsölhak mitt i West Village.

Burgaren kommer in på en vit liten plasttallrik, tillbehören vid sidan om, de får jag lägga på själv. Men det är bara att kapitulera inför denna saftiga köttbit med ost och bacon. Där och då lovar man sig själv att aldrig mer äta en BigMac, för det är liksom inte värdigt. Det är så här hamburgare var menat att smaka.

Jag sitter kvar ett tag, låtsas läsa lite i min bok, men sitter mest och tjuvlyssnar på personalen och på andra gäster. Snart kommer det ett svenskt par in på restaurangen och slår sig ner vid bordet bredvid mitt. Då lägger jag ner min svenska bok i väskan och ber om notan. Jag vill inte att något ska bryta förtrollningen av att jag bara är en New Yorker som poppat in på haket på hörnan, för vad som förmodligen är stans bästa burgare.

Act as if

Standard

20120720-003849.jpg

Efter en tredollarslunch på Vanessas Dumplings i Chinatown var det dags att dra på spenderarbrallorna ikväll. Tack vare Restaurant Week och förmånligare priser så hade vi nöjet att gå på den välkända skandinaviska lyxkrogen Aquavit ikväll. Där åt vi ett väldigt gott smörgåsbord. Men jag är säker på att amerikanerna runt om oss kanske fick ut lite mer av sin smakupplevelse, då matjesill och Västerbottenost inte var helt revolutionerande för oss.

20120720-003932.jpg

Från dessertbuffén på Aquavit.

20120720-003947.jpg

När vi ändå var igång och lyxade oss åkte vi upp på takterrassen på lyxhotellet The Peninsula på 5th avenue. Av alla takbarer jag har varit på har jag aldrig tidigare upplevt att jag varit så mitt i skyskrapsdjungeln som här.

20120720-003957.jpg

5th avenue norrut.

20120720-004010.jpg

Drinkarna på The Peninsula kostade ungefär samma som en middag på Aquavit. Eller som 19 luncher på Vanessas Dumplings. No kidding.

20120720-004021.jpg

5th Avenue söderut.

Livet på en takbar. Flott e’re.

Café Cluny

Standard

20120719-105054.jpg

20120719-105104.jpg

20120719-105119.jpg

Bara 23 grader varmt idag och det kändes förvånande kyligt när man gick utanför dörren i morse.

Vi knatade bort till bedårande Café Cluny i West Village för frukost. Det brukar vara hög kändisspottingpotential där, fast inte just idag kanske. Men gulliga är de i alla fall, de var väldigt noga med om jag ville ha min toast i små rektanglar eller i trekanter. Bara en sån sak.

Victory Garden

Standard

Det gäller att sticka ut i den här stan, att hitta det som särskiljer just din business från resten. Det har man gjort på Victory Garden i SoHo och således också blivit utomordentligt omskrivna och omtalade.

Det här är ingen vanlig chokladglass. Förutom att vara den kanske godaste jag någonsin ätit så är den gjord av getmjölk och smaksatt med lavendel och rosmarin.

Dansa. Pausa. Dansa.

Standard

20120716-211848.jpg

Efter två dagars paus från socialt liv i New York kom Frida, min wingman nummer ett, till stan. Nylandad tankade jag henne med frozen margaritas från Tortilla Flats och tog sedan med henne upp till takterrassens underbara vyer. Nu är det dags att dansa i neon igen!

Frukost in the hood

Standard

20120716-130546.jpg

20120716-130556.jpg

I den mysiga Meatpackingkorsningen mellan 9th avenue och W14th street har Le Pain Quotidien slagit upp en liten extrakiosk, förutom det vanliga kaféet som också ligger där. Bra ställe att sitta i ett par timmar, läsa en bok och titta på folk.