När skalvet inträffade satt vi i en taxi på väg att lämna Kalle vid busshållsplatsen. Vi märkte inte nåt förutom att det var trafikstockning, men what else in new?

När Kalle åkt och jag promenerade tillbaka genom Midtown så märktes tydligt att något hänt. Folk stod i mängder på gatorna, många höga byggnader hade evakuerats, ambulanser och poliser överallt och alla hade en mobiltelefon vid örat. Jag förstod på snacket vad som hänt. Vi märkte som sagt ingenting, men vi var på marknivå och det skakar och bullrar här för jämnan så det är inte så lätt att veta vad som är vad.

Det var visserligen det starkaste skalvet på östkusten på nästan hundra år, men jänkarna drar ju gärna på liiiite mer än vad det kanske finns fog för i såna här sammanhang.

Det var tydligt att vi lämnat New York och kommit till USA när vi åkt från Manhattan till Citi Fields i Queens för att gå på baseball. Patriotismen gör sig sällan mer påmind än på såna här events. Men shit vad det är mäktigt och pampigt att vara med om ändå, även om man ibland sitter och gapar av kulturkrockarna som uppstår.

Men jag som är en sån sucker för den amerikanska nationalsången fick såklart både gåshud och tårar när Star spangled banner ljöd över arenan.

Mets har lämnat sin gamla arena Shea Stadium för den nybyggda Citi Fields. En respektingivande och imponerande arena.

Motståndet Milwaukee Brewers visade sig vara för svåra för The Mets, i likhet med alla andra motståndare den här säsongen.  Men det gjorde inte så mycket, vi fick se några homeruns och hade sjukt kul där på läktaren ändå.

Tror ni att födelsedagspojken var nöjd när han lyckades fånga en Mets-tröja som kastades upp på läktaren?

Livet här har gått in i en helt annan lunk den senaste veckan. Jag lever nästan som om jag vore hemma, förutom att det är helg varje dag. Sover tills jag vaknar, äter frukost i sängen, kollar lite amerikansk webb-tv, somnar om ett par timmar till. Går ut och springer en runda, hänger på tvättomaten, handlar lite dagligvaror, droppar in på en massage eller pedikyr om jag känner för det, drar en runda på stan på jakt efter inget särskilt.

Stressen att hinna med saker är obefintlig, jag har hunnit allt som jag ville och lite till. Nu njuter jag bara av att vara här. Jag var rädd för att tiden skulle gå fort, och det var ju lätt att tro att de här fem veckorna bara skulle rusa iväg, men jag måste ärligt säga att de inte gjort det. Alls. Det känns som att jag har varit här länge länge och det är 10 dagar kvar tills jag ska åka hem. Jag har till och med unnat mig att ha lite tråkigt ibland. Och det, mina vänner, det är lyx.

Då har Moa kommit tryggt hem till Sverige igen, 10 dagar kom och gick väldigt snabbt när man ser tillbaka på dem. Men jag måste säga att vi hann med otroligt mycket och det var inte många delar av stan som förblev osedda eller sötsaker ouppätna.

(Bild lånad av Maria)

Nu sätter jag mig själv på en ”bara en dessert om dagen-diet” tills nästa besök kommer. Vilket är i morgon. Javisst.

Så väldigt talande på något sätt….

Då var det redan augusti. Tiden tycks verkligen gå fortare och fortare samtidigt som det på något sätt har blivit vardag här nu. Så mycket vardag det kan bli när dagarna är fulla av aktiviteter i världens coolaste stad. Men det är de små sakerna som jag nu gör utan att fundera. Som att sätta nyckeln i låset till lägenheten, hitta rätt temperatur i duschen, navigera sig i tunnelbanan, dricksa, att inte längre bli helt tagen av att bara kliva ut på gatan eller att se Manhattans skyline.

Men varje dag, flera gånger om dagen så tänker jag: ”Exakt just NU sitter jag på en bänk på West 4th street. Exakt just NU springer jag över Brooklyn Bridge”. För jag vet att snarare än jag vill tänka kommer allt det här bara vara minnen och historier att återberätta.

Jag är förvånad hur mycket jag lyckats koppla bort att det finns en verklighet utanför min lilla värld här. Sånt som gått och tyngt mig dagligen under våren fram tills jag åkte hit dyker upp i mitt medvetande ett par gånger i veckan, men försvinner lika snabbt. Det är väldigt skönt även om jag förstår att det blir ett hårt uppvaknande när allt det här är över.

Jag har knappt gjort en tredjedel av resan och jag har haft så roligt och hunnit med så mycket. Så mycket att resten nästan är en bonus. Jag har fortfarande ett par besök kvar som jag ser mycket fram emot och fortfarande en del saker kvar jag vill göra. Jag ser och upplever nya sidor och delar av stan hela tiden och blir mer kär i New York för varje dag som går och vill nog aldrig att det här ska ta slut.