OMG it’s Suri Cruise!

Standard

Jag vet inte om det här med paparazzifotografering kanske är det jag ska ägna mig åt i framtiden, jag är nog lite för feg för att gå nära nog.

Jag har visserligen träffat och pratat med Kofi Annan, men undrar ändå om inte det här smäller högre. Suri Cruise är ju ändå världens kändaste barn. Haha, well. Det var helt absurt att möta dem på gatan i SoHo i alla fall. Katie, som man knappt ser på bilden, går framför livvakten i en slokhatt, sen var det Suri, som vanligt i klackar, klänning och med en docka i famnen och ett annat lite äldre barn som också var med dem.

Jag gick åt samma håll som dem och förstod inte förrän vi var typ jämnsides vilka de var. Jag har lite som vana att kolla in folk som ser ut att gömma sig, tex med hatt eller solglajjor när det regnar, just för att se om de är kändisar. Det innebar att jag alltså stod precis bredvid Katie Holmes, vid ett övergångsställe, när jag valde att titta henne i ansiktet, våra blickar möttes och då föll polletten ner. Först efter det såg jag Suri.

De var lågmälda och gick lungt och tittade i skyltfönster och pratade lite. Inga andra fotografer verkade vara i närheten. Just här är det ju väldigt lungt men de kom från Broadwayhållet och där märkte man att folk betedde sig konstigt runt omkring dem, även om ingen riktigt sa nåt.

Konstig liv alltså.

Think I’ll go inside

Standard

– Get ready for fall. Sorry to say it but that’s the way it is.

Grannen i hissen verkade säker på sin sak. Jag vet inte jag om hösten redan är här, men jag noterar att jag inte finner den försmak vi bjuds på helt oäven. Jag har alltid älskat övergången från sommar till höst och vemodet som kommer med den. I slutet av september brukar det ha gått över och jag ägnar resten av året fram till maj åt att vara bitter och förbannad på mörker och kyla.

Men just idag valde jag att omfamna hösten och gick ut på Manhattans gator med ett paraply stort nog att kunna skydda hela The Village mot det tunga och ihärdiga regnet som föll. Gatorna var nästan spöklikt tomma men de människor jag mötte log ändå nånstans i samförstånd där under sina paraplyer.

Jag åt en ordentlig brunch på Pulino’s som ännu en gång levererade i mat och service. Blåbärspannkaka med citronricotta och en side of bacon.

Jag gick på bio mitt på dagen och såg en väldigt intressant dokumentär om New York Times. Man fick följa medarbetare där under ett år och filmen tar upp frågeställningen om printmedias fortsatta överlevnad. Om mediefrågor roar er så tycker jag att ni ska se den, ty den var både allmänbildande och rolig.

http://youtu.be/rwTMFXgf95c

Kaffet kom för en gångs skull varmt i en porslinskopp istället för iskallt i en plastmugg med sugrör.

Ledmotivet för dagen, och förmodligen för hösten som kommer, har varit Joshua Radins senaste platta som äntligen kommit till Spotify.

Hösten är här

Standard

Sitter i fönsterkarmen och undrar när det ska sluta regna. Det har åskat, blixtrat och spöregnat sen i går kväll. Enligt väderleksrapporten så ska det vara så här nu de närmsta 10 dagarna. Det känns ju såklart lite trist. Mest trist för Kalle som kommer hit på tisdag och jag har lovat honom sommar.

Jag tänker på hur snabbt jag blivit bortskämd med att vakna till solsken varje dag, slänga på kjol och linne och ge sig ut till närmsta uteservering eller park. Jag får väl börja kolla på inomhusaktiviteter nu.

Williamsburg

Standard

Jag tog L-tåget till Williamsburg i Brooklyn och strosade omkring ett par timmar där innan jag traskade över bron tillbaka till Manhattan. Och när jag säger Williamsburg så är det egentligen bara den norra delen av Bedford Avenue som jag åsyftar. Hipsterland och svenskkoloni med små vintagebutiker och caféer.

Jag ville egentligen fortsätta söderut till den delen av Bedford Avenue som huseras av de chassidiska judarna, men i sanningens namn så vågade jag inte riktigt. De är ju ultraortodoxa, alla former av moderniteter är förbjudna och de tillbakavisar det moderna västerländska samhällets värderingar och levnadssätt. Jag som blond tjej i kort kjol kunde helt enkelt inte med att traska in i deras värld med min kamera för att titta på dem. Man brukar möta några när man passerar bron, det fick räcka så.

Knish

Standard

Knish är en judisk specialitet och är typ nån form av potatismassa med en deg runt som är friterad. För ett par dollar kan man köpa dem i de flesta matstånden på gatorna men den mest anrika hittar du på East Houston sedan drygt hundra år, hos Yonah Schimmel.

Jag tog med mig en med spenat till Sarah D Roosevelt park precis intill. Där roade jag mig med att se på när pojkar spelade korgboll.

Loppis

Standard

Som av en händelse så sprang jag på just en loppis efter min brunch på Flea Market Café. På Avenue A vid 12:e gatan fanns en typisk lördagsloppis som man hittar lite överallt just på helgerna.

Här kan man hitta allt från gamla skrivmaskiner och Playstation-joysticks till brandsläckare och smycken.

Flea Market Café

Standard

Idag blev det brunch på Flea Market Café på Avenue A. Ett alldeles utmärkt och prisvärt ställe. Jag satt vid baren vid fönstret, som så här års inte ens är ett fönster, med skön utsikt över Avenue A och Tompkins Square Park.  Till skillnad från mer högprofilerade ställen så är det här ingen brådska eller hintar om att man ska betala och gå så snart man ätit klart. Jag satt där i ett par timmar och läste min bok och emellanåt kom de och fyllde på mitt kaffe.

Flea Market Café har också ett tokbra erbjudande som de kallar sin ”Sunset Menu”, mellan fem och sju på kvällarna så kan man äta trerätters och ett glas vin för ynka 21.75 dollar.

Ett foto i timmen

Standard
07:00 Rockefeller Plaza - I väntan på Zac Brown band
08:00 Breakfast at Tiffany's
09:00 På dygnetruntöppna Apple-stor på 5th Avenue är det redan full ruljans.
10:00 Tunnelbanan från Columbus Circle till Rector Street
11:00 9/11-Memorial. Utställning vid Ground Zero
12:00 Kaffe och New York Times. Church och Murray.
13:00 Laxomelett på Petite Abeille i Tribeca
14:00 Blir smått galen i Chinatown15:00 Provar skor. Broadway och Canal.16:00 One scoop Peanutbutter & Jelly, one scoop Brooklyn Blackout. Mott och Spring.17:00 Vilar huvudet på kudden
18:00 Gör en Carrie Bradshaw. Med Macen i sängen.19:00 Pad Thai och Corona på Republic, Union Square20:00 Bio, 19th St och Broadway. Crazy Stupid Love! Emma Stone!
Entusiasmen på biosalonger i USA!
22:00 Bläddrar i tidningar på Barnes & Noble, Union Square23:00 Provar löparskor, Shoe Mania, Union Square24.00 Yoghurt Station, St Marks Place. Tredje gången den här veckan,
är tokig i skiten.

Canal street

Standard

Chinatown i New York är enorm och här finns flest kineser i västvärlden, ca 150 000. Du märker inte riktigt när den börjar eller slutar, plötsligt är alla bara kineser och alla skyltar på banker, restauranger och liknande är på kinesiska. Det är myllrande, skitigt och kaotiskt.

Den delen av Chinatown som de flesta turister kommer i kontakt med är Canal Street. Från Broadway till Bowery kan vara den galnaste platsen på Manhattan. Om man börjar vid Broadway och går österut så möts man av massvis med gatuförsäljare som alla säljer samma sak och om och om igen tillfrågas du om du vill köpa ”Gucci” eller ”Prada”. Tackar du ja till det förs du till någon hemlig källare någonstans i närheten där väskorna finns,  kopiorna av de dyra märkena säljs nämligen sedan några år inte längre i butikerna längs Canal.

När man kommer längre österut så byts turistbutikerna ut mot fiskbutiker och grönsaksstånd och här är det nog mest kineserna själva som handlar.

Tribeca

Standard

Tribeca, akronymen för TRIangle BElow CAnal, var en blind fläck på min karta och så kan vi ju inte ha det. Därför strosade jag omkring där i ett par timmar idag. Men det ska jag säga er att det var rätt trist. Visst fanns det lite restauranger längs Greenwich Avenue och några svindyra inredningsbutiker och fina kullerstensgator men i övrigt fanns det inte så mycket att hämta där.

The Today Show

Standard

Ett av mina favoritcountryband, Zac Brown Band spelade på The Today Show i morse och jag hade tänkt vara där i tid för en bra plats. Men jag vaknade inte av alarmet så klockan var närmre sju innan jag tagit mig upp till Midtown och Rockefeller Plaza.

Det var kul att vara där även om jag inte stannade hela tiden. Men största behållningen var ändå att lyssna på folket runt omkring mig. Eftersom detta är ett stort countryband var det fans från Indiana, Kansas och Texas. De pratade med sina sydstatsdialekter väldigt mycket om hur dyrt allting var i New York och att de var tvugna att köpa jordnötter i affären innan de gick till baren för att ha råd att dricka öl.

Hade som sagt ingen toppenutsikt, kolla in videon istället om ni vill se vad jag skulle sett om jag gått upp i tid.

http://youtu.be/fujcSED94ck

Den som väntar på nåt gott..

Standard

På McDonalds har man ett motto gällande köer som lyder: ”Two deep is too deep.” Alltså om det står fler än två i kö så är det för många, då måste man jobba på snabbare. Det här mottot har alltså INTE Shake Shack. Men erkänn att man blir lite nyfiken på hur goda hamburgarna kan vara som man ställer sig i en sån här kö för att få äta?

Det var alltså ljust när jag ställde mig i kön och hann bli mörkt innan jag kom fram. Här betyder det visserligen inte så mycket eftersom det mörknar oerhört snabbt. Men jag stod i kön i en dryg timme innan jag fick beställa och väntade sen ungefär en kvart på maten.  Så. Var det värt det?

Jag måste säga att stripsen här var de bästa hittills, i alla fall i krispighet, kanske inte i smak. Hamburgaren var väldigt saftig och god, men den hade inte lika bra smaker som den jag åt på Five Guys. Jordgubbshaken var gjord från scratch och smakade väldigt bra.

Kommer jag att köa i en timme nån mer gång för att få äta Shake Shacks burgare? Förmodligen. Kanske redan nästa vecka.

Coney Island

Standard

Eftersom väderleksrapporten lovade bekväma 30 grader, svaga vindar och hög luft satte jag mig redan klockan 9 i morse på tunnebanan ut till Coney Island i södra Brooklyn. Drygt en halvtimme senare var jag framme och möttes av vad som verkligen blev en underbart härlig dag på stranden. Jag gick omkring och smålog för mig själv och kunde inte riktigt fatta hur bra jag har det.

Coney Island har egentligen för längesen sett sina glansdagar. Nu är det slitet, kitchigt och alldeles alldeles underbart. Mest känt är det för sitt nöjesfält, (en gång i tiden fanns här tre), sitt baseball-lag och för Nathan’s hot dogs och dess korvätartävling som hålls den 4 juli varje år.

Men det finns också en fin pir, en lång och härlig sandstrand och en strandpromenad som sträcker sig över ett par kilometer.

Det är alltså hot dogs man ska äta på Coney Island, men en av de få saker jag inte äter i USA är korv. Jag trodde att jag skulle fixa en superamerikansk corn dog, en friterad korv, men det gick inte.

Sommarprat, skvallertidningar och några timmar avverkades på stranden och sedan strosade jag långsamt längs boardwalken hela vägen bort till Brighton Beach, som är ett nästan helryskt samhälle, och tog en annan tunnelbana tillbaka till Manhattan. Freakin’ Fabulous!