Igår kväll trotsade vi det tunga regnvädret och begav oss till Hells Kitchen med Håkan och Maria för middag och drinkar. Vi åt thai till middag på Yum Yum på Nionde avenyn, där fick man två dumplings för varje Mojito man beställde. Till slut var vi så mätta att vi var tvungna att gå till ett annat ställe där man inte fick mat till sina cocktails.
Efter att i ett par år bott i ett hus i Stockholm som varit mer eller mindre som en byggarbetsplats då Citybanan byggts under huset så vaknade jag igår till det bekanta ljudet av betongborr. Tack och lov så verkar det som att det var ett tillfälligt arbete.
Vi klämde som sagt in två musikalbesök på mindre än ett dygn. I tisdagskväll såg vi Mamma Mia och den var såklart toppenbra. Bra show, catchiga låtar och väldigt duktiga artister. Man gick därifrån med ett leende på läpparna.
I går såg vi matineén av Billy Elliot och det var utan tvekan det bästa jag någonsin sett på en teaterscen. Scenografin, musiken, koreografin och skådespelarna var på en nivå som jag tvivlar på att man skulle kunna se i Sverige. Och killen som spelar Billy, herregud vad duktig han var! Jag brukar inte vara den som blir berörd av dans, men jag började nog gråta minst fyra gånger under den här förställningen. Jag är så glad att jag äntligen har fått se den.
Ok, det här är kanske inte mitt stoltaste ögonblick, men när jag inser att Alexander Skarsgård sitter på Gemmas uteserving på Bowery Hotel precis mittemot min lägenhet så kan jag inte låta bli att ta några paparazzibilder från fönstret.
Jag gick förbi honom på väg hem och var sååå nära att säga: ”Oh Alex, I loved you in Hundtricket!” Nä, det var jag inte, men det hade varit lite roligt.
Jag tog med mig min syster tävlingsbagaren till en av New Yorks mest välsorterade baktillbehörbutiker. Den ligger på 22:e gatan mellan 5:e och 6:e avenyn och även om man bara gillar att baka lite så där till hemmabruk så är den här butiken är guldgruva.
Många är de som går över första halvan av Brooklyn Bridge från Manhattansidan, tar sina bilder och går sen tillbaka igen. Inte lika många går över till andra sidan för att se vad som finns där, vilket är två små underbara stadsdelar. Norr om bron finns nya området DUMBO (down under the Manhattan bridge overpass) med små butiker, gallerier och restauranger och söder om bron finns Brooklyn Heights, vilket ibland beskrivs som New Yorks första förort. Jag var väldigt mycket i Brooklyn Heights när jag bodde här eftersom många av mina vänner bodde just där.
När man går av bron så är det finast om man följer Henry street, där finns fina gamla brownstone-hus och lummiga gator.
På Henry street ligger också St Georges Hotel där jag spenderat många nätter då flera av mina vänner bodde i studentkorridor där 2000-2001.
Om man från Henry street vänder ner mot vattnet så hittar man Brooklyn Bridge park. Ett lummigt litet vattenhål med en spektakulär vy över södra Manhattan. Här vid brofästet finner man också Brooklyn ice cream factory, en inköp därifrån är en skön accessoar att bära med sig i parken.
Man tar sig lätt från Brooklyn Height till DUMBO genom att bara gå under bron. Men mer om det en annan dag.
Att promenera eller springa över Brooklyn Bridge är fortfarande en av de mäktigaste sakerna jag kan göra i New York. Trots att jag säkert gjort det ett trettiotal gånger vid det här laget så får jag en lika stor adrenalinkick varje gång.
Vi gjorde ett nytt försök på takbaren Ink 48 på Kimpton hotel och den här gången gick det bättre. Det här hotellet ligger lite avsides på 11:e avenyn vilket gör att det inte är stans bästa utsikt, (fortfarande fantastisk dock) men i gengäld så behöver man inte armbåga sig fram utan kan slå sig ner i lugn och ro och njuta av ljumma vindar, goda drinkar och hisnande vyer.
Den här stan är som gjord för att posa i, det är omöjligt att låta bli.
Ett ställe som jag brukar undvika så långt det går är Time Square. Men om man aldrig varit där innan så är det ett måste att uppleva by night. Det är miljarders med människor där mitt i natten, butikerna är öppna, så mycket neonljus att det är ljust som mitt på dagen och allmän kalabalik. Det är en rätt mäktigt om än kitchig upplevelse och helt omöjlig att göra rättvisa på bild. Och om det verkligen finns en plats i den här stan som aldrig sover så är det den här.
I morse promenerade vi ner till South Street Seaport för att köa oss till billigare Broadway-biljetter. TKTS säljer kvällens osålda musikalbiljetter till halva priset och är alltid ett hett turisttips, men än bättre är att välja deras South Street-location istället för den vid Times Square. Där är det dels lugnare och mindre folk och dels kan du köpa biljetter till morgondagens matineér och inte bara till kvällens föreställningar. Vi var där i tid, hamnade först i kön och behövde bara köa i någon timme.
Nu är vi ägare till toppenbra platser på kvällens förställning av Mamma Mia på The Wintergarden Theater och till morgondagens Billy Elliot som matineé. Jag har velat se Billy Elliot i flera år men det har alltid varit superssvårt att få biljetter. Eftersom vi ändå köat och eftersom biljetterna var halva priset (fortfarande inte billigt, det är dyrt att gå på musikal på Broadway), så slog vi till på två föreställningar. Jag ser väldigt mycket fram emot det här!
Då var det redan augusti. Tiden tycks verkligen gå fortare och fortare samtidigt som det på något sätt har blivit vardag här nu. Så mycket vardag det kan bli när dagarna är fulla av aktiviteter i världens coolaste stad. Men det är de små sakerna som jag nu gör utan att fundera. Som att sätta nyckeln i låset till lägenheten, hitta rätt temperatur i duschen, navigera sig i tunnelbanan, dricksa, att inte längre bli helt tagen av att bara kliva ut på gatan eller att se Manhattans skyline.
Men varje dag, flera gånger om dagen så tänker jag: ”Exakt just NU sitter jag på en bänk på West 4th street. Exakt just NU springer jag över Brooklyn Bridge”. För jag vet att snarare än jag vill tänka kommer allt det här bara vara minnen och historier att återberätta.
Jag är förvånad hur mycket jag lyckats koppla bort att det finns en verklighet utanför min lilla värld här. Sånt som gått och tyngt mig dagligen under våren fram tills jag åkte hit dyker upp i mitt medvetande ett par gånger i veckan, men försvinner lika snabbt. Det är väldigt skönt även om jag förstår att det blir ett hårt uppvaknande när allt det här är över.
Jag har knappt gjort en tredjedel av resan och jag har haft så roligt och hunnit med så mycket. Så mycket att resten nästan är en bonus. Jag har fortfarande ett par besök kvar som jag ser mycket fram emot och fortfarande en del saker kvar jag vill göra. Jag ser och upplever nya sidor och delar av stan hela tiden och blir mer kär i New York för varje dag som går och vill nog aldrig att det här ska ta slut.
Efter ett besök på mysiga Chelsea Market i Meatpacking District så passade vi på att promenera längs hela The High Line från 14:e gatan upp till 30:e. The High Line som öppnade först 2009 är en gammal järnväg som stått oanvänd i många år tills ett sällskap som heter ”Friends of the Highline” sett till att en helt ny och unik park byggts av den gamla järvägen, 10 meter upp i luften.
Jag är så otroligt imponerad av hur arkitekterna har sparat känslan av den gamla järnvägen och blandat med ny design. Växterna och blommorna ser ut som att de bara slumpartat råka växa just där, som det ju ser ut på gamla övergivna järnvägar, men så är det såklart inte.
Det är kontrasterna mellan gammalt och nytt, fult och fint som slår en mest när man går genom parken och tittar sig omkring på staden runt om den.
Vid 17:e gatan kan man sätta sig och titta ner på 9:e avenyn genom ett fönster som om den vore ett skådespel. Vilket den ju på sätt och vis är.
Folkmyllret är ju såklart en av de saker som jag tycker om med New York. Lika mycket som jag avskyr folkmassor i Stockholm gillar jag dem här. Men ibland blir det bara för mycket. Som vid 34th och 7th vid 18-tiden en måndag. Det här är alltså bara en vanlig trottoar med folk minding their own business, på väg ingenstans.
Kul grej jag just insåg när jag var nere i delin i mitt hus. Roliga talkshowvärdarna Jimmy Fallon och Stephen Colbert har fått egna smaker på Ben & Jerry-glass. Det enda som kan vara bättre än glass och tv var för sig måste ju vara glass och tv i ett! Efter stor ambivalens valdes Fallons glass med potatischips framför för Colberts med våfflor.
Den var ganska god, det är ju ändå Ben & Jerry, men det här med chipsen alltså….det var kanske ingen hit.
Emmas New York 